Sånger från andra våningen (nyutgåva)

Ett oroande, svartsynt mästerverk om det byråkratiska samhällets moraliska och andliga förfall sett genom en bildkonstnären Anderssons ögon. Miljöerna i varje statisk bild är så apokalyptiskt smutsiga och bleka men ändå så klockrent svenska. Den var den känslan som drabbade mig hårdast. Som tur är finns här också en situations humor som blivit en personlig signatur för exempelvis många av Anderssons reklam filmer. För mig är Roy Andersson
efter Bergmans död, sveriges nu störste, levande filmkonstnär. Han förtjänar ett
långt bättre rykte och stöd i sverige än han har idag!

Visa tomlofteruds profil

I''ve got one word 4 U: Lars Nord! (thats''''s two words...!) Denna film, denna apokalyps, detta undergångsverk, 40-talistens ångest av att inte längre vara samhällets och sitt eget centrum; de sista dödsryckningarnas kamp under den fasansfulla insikten - vår tid är ute nu! - och man drar med sig ungdomen i fallet, man förgör hoppet och framtiden. För när 40-talisterna, de med "erfarenhet", inte längre förmår, när sjukdom och död infaller - då får det väl inte vara så, att de yngre generationerna har rätt att ta över? När deras liv är slut, är väl allas liv, i rättvisans namn, också slut?

Tack för denna självrannsakan, Roy Andersson! Detta är en av de bästa filmerna som överhuvudtaget gjorts.

Jag säger bara en sak: Lars Nord!

Mm, ett riktigt mästerverk av Roy Andersson. Väldigt bra.
Skådespelarna gör ju sitt och lite till.
"Han har skrivit dikter så han har blivit tokig!"
Fotot är utsökt och kameran står helt still hela tiden, nästan hela tiden. Förutom i en scen där den rör sig sakt bakåt i ett par minuter för att uppmärksamma scenen extra.
Så rolig och tragisk. Mästerligt.

Visa iceman22s profil

Roy Andersson bevisar återigen efter så lång tid efter "Giliap" att han är en unik filmkonstnär. Scenernas uppbyggnad påminner om hans korta reklamfilmer och varje scen känns som målningar, många av dem känns som Peter Tillbergs "Blir du lönsam lille vän?" eller fotografen Lars Tunbjörks kontorsskildringar, ja till och med Gustave Courbets "A Burial at Ornans"
från 1849-50 om man ser till den stora offerscenen med kungaparet.

Roy Anderssons speciella bildspråk är unikt för filmen, endast Kaurismäki kan fånga den sakrala verklighetsuppfattningen som Andersson gör. Det brutala "nuet" med långa tystnader och korthuggna meningar och framför allt, Roy Anderssons språk, liknar ingenting. Skådespelarna läser manuset liskom innantill med en "dålig" entonig stämma. Man kan lätt missfötrstå dessa amatörskådespelare som urusla, men det är inte poängen. de ÄR urusla men det passar in i Roy Anderssons brutala orelastiska realism...

Visa logladys profil

"Sånger från andra våningen" är en unik film.

Det här är en film som klyver folk i två läger; men det läger som inser filmens magnifika kraft är definitivt större än de som tycker motsatsen. Roy Andersson uppfinner sitt eget sätt att göra film i den här vackra, otroligt roliga och budskapsfyllda film. Jag är fullt övertygad om att detta är den bästa svenska filmen någonsin. Den här filmen har magin, den där känslan som sprider sig för varje filmruta och för varje replik, det fullständiga slutgiltiga pirrandet i magen som du bara får när du upplever något riktigt stort.

En ändlös filmupplevelse.