Kampanjer

Jag vill inte påstå att det var bättre för, men tionde gången gillt fungerar tydligen inte ens för racingspel. Colin McRae lär rotera som en bakaxel i sin grav.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börja från början. Långt tillbaka i början, för detta är nämligen det tionde spelet i en gammal anrik spelserie som först såg dagens ljus 1999 i skepnad av Colin McRae Rally. Det var ett helt strålande rallyspel (vilket var logiskt med tanke på att Colin McRae var en av världens främsta rallyförare). Sedan kom uppföljaren Colin McRae Rally 2.0 och var dubbelstrålande. Körkänslan var underbar, kartläsaren vrålade instruktioner i blixtrande takt, och man for fram som en flipperkula mellan träden på skogsvägarna med känslan av hastig förestående krasch. Efter detta har Colin McRae-serien, som hade rallyförarens namn i titeln senast i Colin McRae: Dirt 2 som kom 2008, sladdat i en krokig nedförbacke med ideliga dikeskörningar.

Detta är en mycket vanlig vy i spelet med bilar och bildelar som flyger som sprängda pralinaskar genom luften.

Måhända är jag lite orättvis eftersom spelet är och enbart har för avsikt att vara ett arkadracingspel långt borta från seriösa rally- eller racingspel. Dirt Showdown är släkt med ursprungliga Colin McRae-spelen ungefär på samma långa håll som en lönnfet kontorist i Flen enligt genealogin kan vara ättling till Gustav IV Adolf. Dirt Showdowns olika delar handlar till största delen om att i tävlingar som mest påminner om amerikanska skrotbilsrallyn antingen köra fort eller köra sönder motståndarnas bilar innan ens egen ramlar i småbitar. Det enda som saknas är tandlösa män i snickarbyxor som ropar "Yii-haa" och dricker moonshine.

Tävlingarna handlar oftast om att komma först över mållinjen, överleva eller en kombination av de två.

I det som kallas karriärsläge finns tiotalet tävlingsformer där nya deltävlingar blir körbara i takt med framgång i de föregående. Tävlingarna saknar fullständigt struktur sinsemellan, och man får en känsla av att tävlingarna bara har staplats i en stor hög utan eftertanke. Det går att vinna pengar som man kan använda för att trimma och fixa med bilarna, men eftersom skillnaden är ytterst liten känns det ganska poänglöst.

Som arkadspel är dock Dirt Showdown riktigt dugligt. Både fart- och körkänslan är helt okej. Styrningen är precis så realismbefriad och tolerant att alla kan köra, sladda och hoppa efter ett par minuters testande. Det är precis så arkadracing ska vara, och det är precis det som Dirt Showdown levererar, om än utan hjärta och kärleksfulla känsla som en engagerad spelutvecklare kan tillföra. Dirt Showdown är ett beställningsjobb med en punktlista på saker som ska finnas med, och programmerarna har avverkat listan punkt för punkt. Resultatet är faktiskt ett helt okej om än aningen poänglöst arkadspel med gaspedalen stadigt nedtryckt i golvet och all realism undangömd i bagageluckan. Tyvärr hade spelet mått bra av och gjort sig förtjänt av mer utvecklarkärlek och längre utvecklingstid.

Kommentera

2012-06-22 15:22
internjet: Lexluthors kommentar är borttagen p.g.a att den inte hade något att göra med spelet och häcklar en som inte ens gjort recensionen.