Kampanjer

Max Payne är tillbaka med lika mycket piller, sprit och skjutvapen som tidigare, men en hel del har förändrats både till det bättre och till det sämre.

När Max Payne kom 2001 var det ett mycket speciellt spel som bröt upp nya vägar inom actiongenren. Det var mycket som på ett eller annat sätt var nytt, bland annat introducerades "slow motion-tid" som gjorde det möjligt för spelaren att sakta ner tiden och alltså hinna göra väldigt mycket på väldigt kort speltid eftersom allting, utom spelarens sikte, rörde sig långsamt. Berättarstilen var delvis noir fast i en modern miljö, och det filmiska våldet och stilen förde tankarna till filmskapare som John Woo och Hong Kong-action. Historien var egentligen inte mycket att hänga i julganen, DEA-detektiven Max Payne återvänder hem från jobbet och hittar sin fru och dotter mördade, och resten av spelet är hans skoningslösa vendetta genom New York. Det som gjorde Max så speciell som karaktär var hans bottenlösa ilska och lika bottenlösa sorg, som genom hela spelet handlade lika mycket om att förse sig med sprit och smärtstillande tabletter som att skjuta fiender.

Under historiens gång får vi spela igenom händelser från innan Payne stack till Brasilien och sitt nya jobb som säkerhetsansvarig.

2003 kom uppföljaren Max Payne 2: The Fall of Max Payne som spann vidare på och byggde ut historien, fortfarande med en lika sorgtyngd knarkande och supande Payne.
Nu är det 2012 och historien om Payne fortsätter i Max Payne 3. Många år har gått sedan händelserna i de två första spelen, och Payne arbetar som livvakt och allmän koll på läget-kille för familjen Branco i São Paulo, Brasilien. Det är en korrupt och våldsam värld, och under äventyrets gång får vi uppleva både de rikas värld men också kåkstädernas slum och mycket däremellan. Det är ett omfattande och våldsamt äventyr vi erbjuds, ofta i blodig slow motion. För det här är spelens motsvarighet till actionfilm med väldigt styrd handling som handlar om att i korridorliknande bandesign ta sig från punkt A till punkt B. Det är finns stundtals små avstickare och extra utrymmen det lönar sig att undersöka eftersom man kan hitta trevliga bonusprylar, men generellt sett är det enbart improvisationslös A till B som gäller.

Fläsket flyger. Trots mer kroppsfett och mindre frisyr kan Payne fortfarande både hoppa och skjuta i slow motion.

De två första spelen utvecklades av finska utvecklarna Remedy medan denna den tredje delen är gjort av Rockstar, vilket som bekant har spel som Grand Theft Auto och L.A. Noir i portofolion. De har gjort en hel del bra med denna nystart för Payne, actionsekvenserna är trimmade och i all enkelspårighet erbjuds vi högoktanig som ger intensiva känslor av John Woo och Die Hard-filmerna.

Samtidigt har Rockstar varit ganska respektlösa mot arvet som spelserien har. Payne är fortfarande Payne, en knarkande och supande trasig individ som vältrar sig i sin egen självömkan. Det har däremot gått så lång tid både i vår verkliga värld och i Paynes fantasivärld att man inte längre känner sympati för hans tragik och snarare att han är smått patetisk som inte har gått vidare.
Noir-delen av spelet har kastats ut och ersatt av ganska tråkiga om än övervägande snygga miljöer. Paynes drivkrafter och vår känsla för hans trasiga själ har försvunnit, och han har förvandlats till en dussinactionhjälte i dussinmiljöer i en dussinhistoria.

På fritiden ägnar sig Payne fortfarande åt sin favoritsysselsättning - supa och tycka synd om sig själv.

Multiplayer förtjänar även att nämnas, inte på grund av att det finns eller för sina ganska triviala "standardmatcher", utan för att det finns två riktigt underhållande varianter. Det första är Payne Killer där en spelare är Payne, en annan en medlem i Passos-gänget, medan alla ska skjuta dessa två spelare i småbitar. Belöningen för att göra detta är att den som lyckas blir den nya Payne/Passos, och uppgiften i Payne Killer är att vara någon av dessa två så mycket som möjligt.
Det andra är Gang Wars som är mer standard uppgiftsbaserad multiplayer där två lag drabbar samman och vinnande laget koras efter fem omgångar.

Multiplayer erbjuder också möjligheten att flyga som en lätt sten genom luften.

Men Max Payne 3 förtjänar ändå beröm, för som popcornaction med fullskaligt röjande intensiva eldstrider är spelet lagom trassligt och tillräckligt belönande för att man fortfarande ska uppskatta möjligheterna att skvätta blod i slow motion och förbruka hela ammunitionslager i sina strider mot fienderna. Och även om Payne är mer patetisk än vanligt som karaktär betraktad, så är historien i spelet välberättad och väl värd att uppleva sedd som en ren actionhistoria.
Max Payne 3 känns inte riktigt som ett traditionellt Payne-spel eftersom det stilmässigt skiljer sig för mycket från vad man förväntar sig av ett Payne-spel, men det är fortfarande ett väldigt underhållande actionspel.

Kommentera

2012-05-30 13:40
movieman79: Detta gäller singelplayer delen. Myket bra spel men: Visa fiender tål alldeles för mycket stryck finns inga skottsäkra västar i världen som pallar så många kullor, blir löjligt ibland faktiskt. Annars ett mycket bra shooter spel.