Kampanjer

Det är många fotbollar som rullar på våra konsoler just nu, och Konami vill bli mästarna.

Förr i tiden var alltid världen för fotbollsspel liten och höll på traditionerna: De enda spelen som betydde något var Fifa-spelen från Electronic Arts och Pro Evolution Soccer från Konami, och Fifa-spelen var alltid bättre. Men med jaktinstinkten hos en entusiastisk tax har Konami vägrat ge upp. De senaste åren har det känts som att Konami experimenterat väldigt mycket med vilken sorts fotbollspel man egentligen velat göra, och det har fått spelen att pendla mellan hopplösa simulatorliknande upplevelser till veritabla arkadspel. Men nu känns det som att de blev nöjda med förra årets PES 2012, och nu lagt allt krut på att göra allt bättre, snyggare och mer genomarbetat i den riktningen.

Matcherna är fartfyllda tillställningar som den flesta kan ta del av, även om kontrollerna kan verka överdrivet trassliga.

Så vad är det Konami har åstadkommit? Jo, utmanande fotbollsglädje. PES-serien har alltid varit fotbollsspelet som har varit svårt att bli duktig på, där blotta mängden kommandovarianter på planen visserligen varit intuitiva men närmast avskräckande många. För varje år har man lyckats göra spelet lite enklare att hantera. Ett tydligt exempel på detta finns i årets upplaga, vilket jag tänkte belysa med ett trassligt exempel. Lyckade passningar, skott och inlägg handlar i princip om två faktorer: riktning och styrka. När du konfigurerar hur just du vill ha din spelupplevelse, kan du välja om du vill kontrollera styrka och riktning helt själv (svårast, men det ger dig mest kontroll), om du vill ha lite assistans, eller om du vill ha mycket assistans att träffa rätt.
Med alla inställningar som kan ändras tar det ett tag att "växa in i" Pro Evolution Soccer. Det är en belönande process att anpassa och lära sig, men det viktigaste är att spelet i princip sätter sig mitt emot dig, pekar på dig och frågar "hur vill DU ha det?" Resultatet blir ett spel som är relativt enkelt att lära sig, och i takt med att du lär dig fler kommandon och trick blir du hela tiden en bättre spelare.

Det är i det här läget som Pro Evolution Soccer verkligen visar vad det kan.

En sak som i alla år hemsökt PES-serien är att man har saknat väldigt många licenser för lag och spelare, så man har inte kunnat använda deras riktiga namn. Arsenal heter till exempel fortfarande North London, och har man lite koll på verklig fotboll höjer man gång efter annan på både ett och två ögonbryn när man ser namn man inte känner igen. För riktigt inbitna fotbollsgalningar kan det säkert vara irriterande och tragikomiskt. Personligen tycker jag inte att det spelar speciellt stor roll, när jag springer omkring på planen utkämpandes bolldueller och försöker sätta ett kanonskott i krysset, då tycker jag att spelkänslan och kontrollerna är viktigare än vilka bokstäver som står i startelvan eller vad laget heter.

Det finns träningsmöjligheter så att du kan göra dig hemmastadd med kontrollerna.

Och det är just ute på planen som PES 2013 spänner musklerna. Bland annat känns fysikmotorn med allt vad det innebär av hur bollen uppträder och spelarna rör sig. Det känns helt enkelt verkligare och vettigare, plus att spelet har ett tempo som inte känns segt. Kanonskotten känns verkligen som kanonskott, spelarna känns pigga och bollhanteringen är tempofylld. Allt detta skulle ha kunnat bli okontrollerbart, men här kommer än en gång spelets kontroller till undsättning. Som försvarare behöver du till exempel inte försöka springa på bollföraren för att försöka ta bollen. Om du håller inne X-knappen (på Xbox) försöker din spelare automatiskt hålla samma tempo som bollföraren, vilket låter dig koncentrera dig på små korrigeringar och att tajma brytningar, i stället för att försöka göra allt samtidigt. Eller varför inte låta en av dina datoriserade medspelare ta hand om det jobbet medan du försöker skära av passningsvägar, allt fortfarande med en knapptryckning.

Jag vill inte påstå att Zlatans näsa är stor i spelet, men jag tror den ligger bakom en del av hans offsideavblåsningar.

Spelet är inte perfekt. Ibland kan domarna kännas lite väl glada med visselpipan om man inte lyckas tajma tacklingar och brytningar riktigt bra, de riktiga topplagen verkar nästan ha en stundtals magisk känsla för hur de ska stoppa anfallare och kommentatorerna är precis lika tjatiga som alltid i den här typen av spel. Matchpresentationerna känns inte speciellt TV-mässiga, och när man ser spelarna på nära håll känner man igen många av dem utan problem, men med ett litet drag av ofrivillig karikatyr. Den största nackdelen är egentligen de olika speltyperna som finns tillgängliga. Det finns ytterst få ligor att sätta tänderna i och onlinemöjligheterna kunde ha varit bättre. Inget av detta känns däremot speciellt spelförstörande, och det är på avstånd när matchen blåses igång som PES visar vad som är viktigt. Ironiskt nog är Pro Evolution Soccer 2013 alldeles strålande på gräsmattan, men i flera avseenden ganska begränsat utanför planen.