Kampanjer

Soul Calibur är en ganska fascinerande spelserie som har funnits ända sedan 1996, men Soul Calibur V är namnet till trots det sjunde spelet i serien.

Om du har spelat och tycker om någon av de tidigare Soul Calibur-titlarna kommer du både att känna igen dig och tycka om Soul Calibur V, främst för att spelet inte har förändrats så fasansfullt mycket. Det finns faktiskt en hel del med spelet som känns fruktansvärt träigt. Försöket att berätta en historia för att få med kampanjläget är ganska misslyckat med en unken historia och röstskådespelare som stundtals faktiskt låter som om de inte läser innantill. Det är inte bara röstskådisarna utan det mesta i fråga om ljudeffekter som känns ganska misslyckat, även om det inte kan vara lätt att skapa en bra ljudkuliss enbart bestående av kling, klang, uff och argh. Även striderna känns som en kvarleva från tidigt 2000-tal med en liten platt "ring" där du eventuellt kan förlora genom att ramla av på någon sida.

Flera stridsstilar påminner om att bråka med trimmad mixerstav.

Men jag känner mig samtidigt lite orättvis när jag örfilar spelet för såna saker. Det är lite som att örfila Fifa 12 för att man bara kan spela fotboll och man inte hör vad publiken sjunger. Soul Calibur handlar om att banka smutsen ur motståndaren på ett spektakulärt sätt. Om du väljer att försöka göra detta genom att hamra på alla knappar samtidigt och håller tummarna (bildlikt talat) eller är tillräckligt skicklig för att försöka slåss med eftertanke och erfarenhet, det är upp till dig. Det handlar fortfarande om en enda sak: besegra motståndaren skoningslöst.
Spelet förtjänar faktiskt beröm för att det går att bli en skicklig spelare. Attackkombinationer, hur långt attacker når, snabbheten och tajmingen i attack och försvar, en skicklig spelare kommer nästan alltid att klå en dålig eller knapphamrande spelare.

Ezio Auditore från Assassins Creed vill också vara med och leka.

Med tanke på det värdelösa kampanjläget återstår att spela ensam, vilket på sätt och vis är som ett träningsläger för det spelläge där Soul Calibur V verkligen kommer till sin rätt: multiplayer, och gärna sittandes i samma rum på lagom svordomsavstånd. Och det blir ännu trevligare tack vare spelets väldigt omfattande funktioner för att skapa sin egen personliga karaktär. Det finns mängder av olika fysiska detaljer att välja mellan och kombinera, vilka tillsammans med att man kan välja vapen, stridsstil och kläder verkligen kan skapa sin egen fighter. Riktigt underhållande och faktiskt skickligt gjort med tanke på alla kombinationsmöjligheter. Det kommer även att släppas minst tre stycken "miniexpansioner" för nedtankning med ännu fler kläder och prylar.

Du har alla möjligheter att skräddarsy sin karaktär med allt från misshandlade ansikten och olika kroppslängd till brandgula kroppsstrumpor och D-kupor. Det sistnämnda dock enbart på kvinnliga fighters, turligt nog.

Soul Calibur V känns som en trevligt och genomarbetad uppgradering av föregående version. Det sägs ju att man inte ska reparera något som inte är trasigt, så jag har förståelse för att Namco inte har börjar om från början, utan skruvat, spikat och målat för att leverera ett fräscht spel. Man har lagt till fler specialattacker, förändrat förflyttningen en aning, och lagt till några nya karaktärer. Soul Calibur är helt enkelt en genomarbetad upprepning som lyckas vara snäppet bättre än föregångaren, men inte mer än så.