Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Con Air (Blu-ray)

Fler recensioner
14 FEB 2008
Con Air (Blu-ray)

Action från 1997 av Simon West med Nicolas Cage och John Cusack.

3.8 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Con Air (Blu-ray) (recenserad)
99 kr

"Fullt ös medvetslös á la Bruckheimer!"

Jerry Bruckheimer satte sig under producenthatten till Con Air hade han avverkat redan 20-talet filmer som nästan alla varit enorma kassasuccéer. Bruckheimer kom från ett samarbete med salige Don Simpson och hade av honom fått lära sig yrket, så går sagan i alla fall. Efter Simpsons död fortsatte Bruckheimer på slätad stig och hostade fram en hit efter en annan. Idag är Bruckheimer ett så aktat namn, att han räknas till de mest inflytelserika i industrin.

Mucka inte med herr Cage


Man har hackat ner på Bruckheimer och kritiker hittar alltid \"fel\" i hans filmer. Och för all del, jag kan själv poängtera hur illa jag ser på vissa val av sekvenser i hans filmer, men å andra sidan är han den som representerar Amerikas filmindustri på dess mest genuina sätt: Störst är bäst och patriotism skadar ingen. Musiken från en film kunde vara lika väl i någon av hans andra filmer, kameraarbetet ser likadant ut och då specialeffekter visas upp, så är de alla större, bättre och mer högljudda än i andras filmer. Med undantag av Dean Devlin & Emmerich-samarbeten, kan man kanske säga. Bruckheimer har i sitt stall folk som fogar sig och som skapar homogena filmer åt sin producent. Förstagångsregissören Simon West hade säkert något att säga om detaljer och dylikt, men hela Con Air luktar så mycket Bruckheimer, att man undrar vad regissörerna i hans filmer egentligen har för uppgifter? Fast när det anställs regissörer med cojones och mer erfarenhet i branschen brukar Bruckheimer låta stilbildningen falla på den enskilda hantverkaren. Vi kan nämna några filmer som inte bär Bruckheimerfanan så väldigt högt och tydligt: Black Hawk Down (Ridley Scott) och Veronica Guerin (Joel Schumacher). Resten av stallet, Michael Bay, Gore Verbinski och även Tony Scott ser till att filmen de tillverkar har en sorts marsch- och machopondus med storslagenhet, honnörer och förbannat ansenliga ramar. Detta skall vi inte hålla emot dem eller en, för vi vet att en Bruckheimer-film snålar inte med Bruckheimersk förstörelsemani. Och saker som går sönder är ju alltid kul att titta på. I synnerhet om det är stora och spektakulära saker. Bruckheimers recept är: Ge mycket för öga och öra, så följer resten av kroppen med oavsett vad kritikerna säger.

Sådana våldsamheter tolererar man inte länge


Con Air är såhär 10-11 år efter dess premiär fortfarande en av de fånigaste filmerna som tillverkats. Den är så macho i sin attityd att man kan se och höra hur testosteronet droppar ur projektorn. Man har samlat ihop en nästan helt mansdriven historia om ett flygplan som ska föra farliga interner till nya fängelser och helt oförhappandes finns Cameron Poe på planet på väg hem efter att ha suttit av ett dråpstraff som han egentligen var oskyldig till. Poe är en Army Ranger och specialutbildad soldat. Naturligtvis. Fångarna lyckas kapa detta flygplan och ska man börja grunna på logiken i detta, så kan man lägga ner hela filmtittandet. Det är inte mycket i Con Air som håller vid närmare granskning av realism, men det är inte meningen heller. Vi talar om 20-talet av de farligaste männen i USA, vissa inlåsta i specialburar, andra fastkedjade i plankroppen. Vi talar om att man med lätthet kan öppna handfängsel med synål och att man utan vidare? Nåja, ni förstår vad jag menar.

Malkovich är urtypen av galen vetenskapsman med mordmani


Om man inte söker realism, utan en hemsk sydstatsaccent hos Nicolas Gace och en karismatisk psykopat i John Malkovich, så har man kommit rätt. Cage spelar i sina slow motionscener över så man ryser av motvilja och manus av Scott Rosenberg tillåter alla inblandade blir klyschor av sig själva samt fylla deras käftar med exakt det man förväntar sig att höra. Det är pinsamt bekant och har upprepats i de flesta Bruckheimer-filmer som har action som huvudsaklig existensorsak. Och så slår det mig: Detta är egentligen en satir med toppskådisar, som alla gör sitt bästa i att visa hur omöjlig genren är. Ty så är saken, att denna film kan man inte ta på allvar och gör man det, så tycker jag personligen att man borde gå ut ur sitt hus då och då och skippa TV-tittandet till mindre än 20 timmar per dygn. West och Bruckeimer försöker sig också på att skrapa fram sympatier för karaktärerna varav alla är mördare, våldtäktsmän eller kriminellt galna på annat sätt. Här finns egentligen ingen god person att ty sig till och även lagens män är enormt tänjbara i sina värderingar. Så det lilla som man kunde ha tillfogat i realism försvinner i och med att det inte helt enkelt finns en god människa att ta fasta vid. Att man behandlar kriminella som djur är en aspekt i uppbyggnaden av Con Air. Att man gör en film som osar hat och pur förstörelse är den andra aspekten och tillsammans gör detta Con Air till en sannerligen nedslående underhållningsfilm. Skakar man av sig alla tankar som har ett djup av 1 mm eller mindre, så rör det hela sig om en väl koreograferad orgie i hur saker går sönder. Och hur människor tas av daga.

MC-jakt ska naturligtvis finnas i en film om flygplan


Vi har sett detta många gånger, i tåg, i andra flygplan, i höghus, så idén är ingalunda revolutionerande. Blow up shit har man gjort i tusen andra filmer, så inte ens där kan man hitta originalitet. Alltså kommer vi till personnivån och jovisst, här finns filmens dragplåster. John Malkovich som Cyrus The Virus är just sådär elakt älskvärd att han platsar som galning nummer 1. Malkovich spelar sin roll på sitt sätt. En mjuk röst, enormt intellekt och total samvetslöshet. Som sin springpojke har Cyrus Diamond Dog (Ving Rhames) en brother med en agenda, men tillfälligt under lydnadstränig hos Cyrus. Och så har vi ju den där typen som skrämmer skitet ur alla, men ingen vet varför. Massmördaren Garland Greene sitter ombord, fäller syrliga kommentarer och är långt ifrån det man tror att han ska vara. Han ä jokern i leken. Danny Trejo, den verkliga bad assen på riktigt, spelar våldtäktsmannen som satt sitt onda öga på en av fångvaktarna. Och jämte dessa och mindre skurkar i mindre roller härjar Nicolas Gace som hjälte och får draghjälp av John Cusack som är den rättfärdige agenten nere på marken. Och som naturligtvis motarbetas av en kollega, i detta fall en annan agent spelad av Colm Meaney. Efter alla tänkbara förstörelser, syrliga one-liners och delikata närbilder på meningsfulla blickar är det dags för grande finale och den som har bild stor nog och watter i övertal kommer att sitta mitt i ett bild- och ljudhelvete som inte liknar något vettigt alls, men som får hemmabioägaren med Full HD och rejält ljudsystem att pinka på sig av iver.

Ving Rhames lyder under Cyrus...


Ty denna utgåva går inte av för hackor. Nej, filmen må vara i det fånigaste och mest uttjatade laget, men Blu-ray-utgåvan ger en visuell fest som man inte kan annat än glädjas åt. Referenskvalité så långt ögat kan nå och ja, man är villig att glömma de där fyra fem skräpen som vimlar förbi i bilden. Transfern är magnifik, apskarp och färgglad intill minsta detalj. Ljudet kommer okomprimerat ur högtalarna och jag drog till med ordentliga ljudnivåer för att illustrera för min fru hur det låter då plan kraschar mitt i Las Vegas. Detta är inte finessrikt ljud, det är i stället en aggressiv ljudmatta där varje skott får subben att slå långa slag, där en lampas tändning orsakar en jordbävning och där musiken lägger sig som en ogenomtränglig matta i bakgrunden. Därtill allehanda ljudeffekter som ställer stora krav på förstärkare och högtalare. Och finess eller inte, detta ljud är det perfekta för denna film. Inget snack om saken. Den följer de adrenalin- och testosteronnivåerna som bilden och det lövtunna manuset framkallar och det gör upplevelsen nästan fullständig.

... som kan se så demoniskt dramatisk ut när det gäller.


Jag säger nästan, för inget är perfekt hur bra än A/V är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Dummare film får man leta efter. Manus och logik är så korkat, att man nästa skäms. Skådespelarna med Cage i spetsen gör apa av sig själva och regin är så fingervisande och så Bruckenheimsk så man vill spy. Samtidigt når filmen sitt syfte och då kan man ju undra om lindriga åsikter om innehållets vettighet eller regissörens vilja, att ge allt åt öga och öra men glömma hjärtat helt och hållet, har någon betydelse. Nja, knappast. Detta är vad det är; Högljudd A-klass underhållning med C-klassens manus och överspelande aktörer. Hur kul som helst! Absolut sevärd!

© Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime