Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Den innersta kretsen

Fler recensioner
22 JUL 2007
Den innersta kretsen

Thriller från 2006 av Robert De Niro med Matt Damon och Angelina Jolie.

4.4 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik

"Omsorgsfull thriller, riktigt bra!"

CIA är en organisation vars syfte är kanske berömvärt för USA, men vars rykte är skamfilat som bara den i resten av världen. CIA är en av världens mäktigaste organisationer med förgreningar i alla tänkbara länder i alla världsdelar oavsett vad de påstår. Sverige har haft sin beskärda del av CIA-skandal härom året, men mest känns de \"osynliga männen\" igen från Kuba, nu och 46 år sedan.


Vi börjar i Washington D.C. 1961. Invasionen i Kuba har gått åt pipan, kubanerna med Castro i spetsen var väl så förberedda och all skuld kunde inte läggas på exilkubanerna, som fick falla som offerlamm i händelsen. Frågan inom CIA är: Vem har läckt ut information? Detta funderar Edward Wilson på och under tiden går man igenom hans liv från universitet till att bli en av toppcheferna hos CIA. Wilson läser poesi, är observant och intelligent. Han går med, som sin far en gång i tiden, i en studentförening varifrån man värvar män till mäktiga positionen i landet. Och det dröjer inte länge innan \"högre makter\" vill dra nytta av Wilsons bekantskaper. FBI är en nazist hack i hälarna och Wilson behöver bara skramla fram litet bevis. Som tack får han en position i OSS, den militära föregångaren till CIA. Wilson är kär i en döv kvinna, men får barn med en rikemansdotter och plikt före kärlek gäller. Det blir bröllop och sedan ger sig Wilson av till ett annat land. Hans mentors ord pulserar i hans skalle: Lita aldrig på någon, någonsin. Och det gör han inte, något som stigmatiserar hela hans liv.
Vi hoppar fram och åter mellan nutid (1961) och gångna tider i jakten på mullvaden innanför murarna. Det finns bildbevis, ljudupptagningar och ett pussel av ledtrådar börjar framträda. Vem som helst kan vara läckan, men Wilson början inse att personen i fråga är en som han inte förväntat sig.


Robert De Niro, som spelar en liten roll som grundstenen för organisationen, har med fast hand regisserat detta tämligen långa drama där detaljrikedomen och utvecklingen ges gott om tid att visa sig i all sin prakt. De Niro, som själv är en legend under sin livstid vad det gäller skådespelarkonsten, har lagt den stora vikten av aktörskap på Matt Damon. Damon är i sin roll helt suverän. Man kan se hans insats som minimalistisk och uttryckslös och hans karaktär är en komposition av flera verkliga personer. De Niro ser dock den unge, observante spionen med oerhörd makt i sina fingrar som en ensam och reserverad individ. Jag vill rätta mig i regissörens linje och jag tror fullt på, att en man med denna makt och detta hisnande ansvar måste vara något annat än en actionpellejöns med one-liners i ett outtömligt förråd eller en dramatisk lipsill. Damon gör en kall fisk och han gör det bra. Hans uttryckslösa, analytiska och kalkylerande person vägs i berättelsen upp av mer färgstarka, synliga typer. Individer som redan snuddat vid den högsta makten eller som inte har det ansvar, eller den ansvarskänsla, som Wilson har. Samtidigt kan man uppfatta Wilson som en hjärtlös typ vars uppgift enbart tycks vara att såra sin fru och agera känslokallt mot sin son. Han ser alla invandrare, oavsett tid i landet, som temporära gäster och hans förhållning till sina arbetskamrater besudlas av idel misstänksamhet. De få misstag han själv gör spolar han bort genom att ignorera dem eller gömma dem i sinnet. Wilson stiger i aktning och graderna och slutligen är han en av dem som grundar CIA, den myndighet som ska ha \"civil\" granskning över sig.


Robert De Niro kan beskyllas för att ha skapat en alltför lång och på tok för långsam film. Det kan man säga om man vill, men mannen har gjort detta med avsikt. Han går inte den sedvanliga Hollywoodsvängen och målar upp en hastig berättelse med en grov pensel, utan ser i stället till att lyfta fram den mänskliga sidan av huvudpersonerna, poesipojken som blev lönnmördare och spion samt hans rikemansfru vars liv inte blev det hon hade drömt om. Både Damon och Angelica Jolie ger sina karaktärer ganska kyliga särdrag, men regissören har gjort detta i realismens namn. De amerikanska, vita aristokraterna, de som gick i de bästa skolorna och de som järnhårt styrde landet mellan 1930-1962 var ingalunda, på utsidan, passionerade känsloindivider som gjorde publikt väsen av sig. De höll sig strikt till de sina och de få som ertappades med något annat än vita, anglosaxiska traditioner i kavajfickan skulle snart få finna sig att vara utan jobb, kanske utan liv också. På den absoluta toppen blåser det sällan mer än bara så att det känns, men en kastvind får nu och då någon att ramla ner. Kastvindarna , i detta fall, är Damon och hans närmaste, men de är ingalunda immuna mot fall, de heller. De Niro gör detta klart och tydligt för oss utan att vi behöver stirra oss blinda på fingervisningar.

Det finns kraftiga, politiska undertoner i filmen och en inbyggd kritik mot USA:s sätt att hantera konflikt. I De Niros händer förvandlas filmen till ett ställningstagande som underblåser tron om att hela landets säkerhet och existens lever på pelare av lögner, svek, intriger och hemligheter. De som försökt sig på att rubba dessa pelare har försvunnit. De som hotar mest att rasera landets säkerhetspelare är de som känner till dess svagheter. Vi vet vilka de är idag och terrordåden höll på att rasera mer än en pelare. Idag är hela USA i gungning och med militära insatser försöker man i förhand stabilisera läget och samtidigt säkra en femte pelare, nämligen den ekonomiska pelaren, den som föder alla de andra med material. Detta har indirekt medfört, att vi idag vet vad CIA håller på med på bl.a. Kuba. Idag känner vi alla till deras Guantanamo-fängelser och den behandling som misstänkta terrorister tvingas genomgå. För 50 år sedan var dessa detaljer hemliga, idag inte och med det statsskicket och den regering som USA har idag, kan ingen förbättring förväntas. De Niro maskerar inte sin mening på något sätt, men kan inte heller låta bli att beundra spionagets finare detaljer.


Vad De Niro inte gör rätt är lätt att påpeka. Hans regi må vara nära perfekt och hans skådespelare gör mer än väl ifrån sig. Filmens klippning skulle dock ha behövt sig en liten åtstramning. Den hackar aldrig, men den gör filmen onödigt lång och bitvis litet tung. Likaså kunde manus ha, för underhållningens skull, upplättats litet, för som den är idag är den på tok för ansträngande och totalt humorbefriad. Enbart då Alec Baldwin dyker upp i bild får vi en glimt av något i ögonvrån, en hint åt lättsamhet, kan man väl säga. Behövligt! Jag eftersöker inte one-liners, men kanske en behagligare ton i vissa lägen, då livet knappast är hela tiden gravallvarligt oavsett vilken position man har. I detta läge blir Wilson en ganska platt karaktär utan mänskliga egenskaper och det rimmar litet illa i sammanhanget. Å andra sidan är hela filmen en cynisk betraktelse och som sådan en ganska cool film, så visst kan man förstå De Niros poäng i det hela. Problemet är att då underhållningen blir ansträngd så försvinner en del av dess magi, hur man än inser dess genialitet. De Niro är dock inget geni som regissör, men han har jobbat så länge med så många legendariska regissörer, att en hel del av deras konstnärliga nimbus har fastnat i De Niros skalle. Han för kunskapen angenämt vidare.

Dvd:n är ingen dålig utgåva heller. Dock har jag problem med min PS3:a att komma in i menyerna, något som man ska kunna göra då man vill hoppa tvångstrailers. Okej, dessa kan man skippa genom att välja ett par gånger nästa kapitel, men det känns konstigt att denna dvd kommer som en tvångstextad, tvångstrailad utgåva utan extramaterial. Jag kallar inte tvångstrailer för extramaterial även om omslaget så påstår. Det om detta. Bilden är dock mycket bra med enstaka haloupplevelser och litet småproblem med grynighet i övergångsscener där CG, matte och verklighet ska fogas ihop. Men som sagt, en kanonbild att dra upp på duk, litet färglös som hjälper att skapa en osynlig organisation och en sorts realism i andemeningen. Ljudet är också bra, faktiskt snäppet bättre än bilden. Dialogen sitter perfekt och surrounden används på ett gott sätt, inte ut i all prakt, men gott nog för nästan maximala poäng. Musiken i filmen varierar från tidstypisk till väldigt icke-dramatisk, något som ytterligare förstärker känslan av absolut sekretess.

Den Innersta Kretsen är en bra bit från att vara en perfekt film eller ens en film som man hyllar som en originell film. Däremot är det en film av och med enbart superduktiga hantverkare från De Niros strama regi till den minsta birollsinnehavaren. Om inte fallet är så, så måste man medge att de riktigt usla har \"försvunnit\" mystiskt någonstans. Inte på klipprummets golv dock, men kanske... ja, vem vet. Mycket sevärd!

© Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime