Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Julkalender

Filmguiden

Führerns elit

Fler recensioner
05 SEP 2006
Führerns elit

Drama från 2004 av Dennis Gansel med Max Riemelt och Tom Schilling.

4.6 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Führerns elit (recenserad)

"Stark, känslomässig film om stora moraliska frågor"

Vem, eller vilka, kan vara bättre på att göra film om svenskar än svenskarna själva. Och så han Colin Nutley förstås, vars succé beror i mångt och mycket på hans frus framgångar och folkliga framtoning. Men generellt är det de respektive nationerna själva som bäst beskriver sina egna förhållanden, det positiva och det negativa. Det negativa tar man sällan i bruk. Ingen vill beskriva sitt land, sina omständigheter och sin tokfanatiska politik för resten av världen hur aktuellt och vettigt det än verkar/verkade, om det har en negativ klang i sig. WWII och Tyskland är ett fall för sig. Tyskarna har knappt ännu återhämtat sig från nazismens klor då nynassarna skapar nya stora rubriker och invandrarfientligheten påminner bitvis om mycket nesliga tider för sisådär 70 år tillbaka. Då, även då, fanns det folk som inte passade in och dem gjorde man sig av med. Inget kul att beskriva om man nu råkar vara tysk, råkar ha en morbror som avrättade judar på måfå eller råkar vara släkt med lägerkommendanten som gasade ihjäl folk till höger och vänster. Problemet är att nästan alla tyskar har stigman i familjen, känner någon som är drabbad eller var själv drabbaren. Därför är en tysk film om Tysklands största skamfläck en film som ska tas på allvar.

Ung arier på väg in i eliten


Med tanke på att tyskarna själva har skapat kanske de starkaste filmerna om sina händelser före och efter WWII, så ligger ribban högt. Der Untergang, som speglade Adolf Hitlers sista dagar vid liv är kanske det starkaste och mest ärliga som tysk film producerat någonsin i genren. Andra länder än Tyskland har ofta och gärna spelat in \"tyska förhållanden\" men lika litet som en dansk societetsdam klarar av att dansa 10 timmar tango på en finlandsfärja med en finsk, småberusad svängomkung, kan amerikanerna, eller någon annan, skapa den uppriktighet som krävs för att uppnå realism utan fingerpekande. Det är lätt att plocka godbitarna och skrapa på ytan, som Nutley gör och får många att beundra hans oerhörda förmåga att förstå sig på den svenska själen, men få klarar av att dyka under ytan och beröra det som är närmast hjärtat.

Tjallare och elaking i samma bild


Att förstå sig på den oerhörda politiken som Hitler med sina nationalsocialister drev kräver mer än bara lättare allmänkunskap om 30-talets politik. För att förstå situationen på djupet måste man förstå sig på hela 1900-talets historia, WWI och svälja det hela med en stor skopa psykologi. Det är lätt att fördöma ett folk bara för att det är okej att göra det; Tyskarna dödade judar och ville dominera världen. Alltså är de onda och man kan förkasta hela folket. Men man frågar sig sällan varför det blev så. Och skolorna idag undviker frågan som pesten, förefaller det som. Mina barn har fått sin historiebeskrivning på ett så ytligt sätt att jag häpnas bara jag tänker på saken. Lätt att skylla på skolan, men så är det. Får inte ungarna den lärdomen de behöver för att förstå, så förblir de okunniga. Och på samma sätt kan man säga, att om ungarna verkligen får det som gagnar ledarna indoktrinerat i skallen från barnsben, så vet de inte bättre. Och då man förstår vad indoktrinering betyder, så har man tagit första steget mot en helhetsförståelse. Det var inte alls ovanligt att ungdomen i Tyskland för ca 70 år sedan sökte sig till Hitlerjugend, till ariska överklasskolor och till politiska gemenskap där man erbjöd ungarna, och de äldre också, förståelse och en väg mot en lösning. VI vet idag att lösningen var fel såväl politiskt som moraliskt och etiskt, men många av 30- och 40-tals ungdomarna i Tyskland visste det inte. De som visste och höjde sin röst tystades och de flesta som överlevde kriget som Hitlers skolade barn kom att ångra sina beslut. Och Tyskland, sett i historiskt perspektiv, är ingalunda unikt. Historien har upprepat sig tusen gånger under andra fanor och andra namn. Hitler och nazisterna var inte de enda utrotarna i historien, eller ens de största. Men de är de nyaste och det är detta som håller minnet vid liv.

Vissa händelser lämnar bestående intryck hos vår unge vän


Och så filmerna som öser på med brännbart material. Dock är det så, att tiden för filmer där nazisten inte kan träffa en sjö med sitt vapen, om han så sitter i mitten av den, är borta. Numera är det okej att beskriva den tyska soldaten som en hederlig man som gör sin plikt, är disciplinerad och väl utbildad. Hans vapen är lika bra som motståndarens och hans insats likaså. Man tillägger bara att ansvaret ligger på högre ort. Tyskarna med sina nyaste filminsatser undviker att demonisera sina forna medborgare och ledare, men drar sig inte heller för att kritisera deras politik. I slutändan talar vi ju inte om syrasprutande monster i bunkrarna utan gubbar vilkas politiska vision var käpprätt åt helvete, men som hade så pass mycket makt att de kan tvinga pöbeln att följa dem till döden.
Under Hitlers tid som statsledare grundade man ett fyrtiotal specialskolor, Napola, där de bästa av de ariska unga männen skulle utbildas. Deras framtid skulle vara lysande med chefsposter som belöning då världen var erövrad av Tredje Riket. Nu låter detta som en fantasi och alla nynassar som fortfarande tror på detta borde skämmas ögonen ur sig, men då, på 30- och 40-talet trodde man på framgången och Hitlers löften.

Friedrich Weimer är en lovande boxare vars öde förseglas då en match beskådas av en lärare på en Napola-skola. Han kommer från fattiga förhållanden och hans vilja att gå i denna skola och säkra sin framtid delas inte av familjens fader. Friedrich börjar trots allt och får snabbt lära sig att skolan är en tuff plats om man är det minsta avvikande på något sätt. Snart anländer även landshövdingens egen son till skolan och Friedrich blir vän med denne unge man, vars mentalitet knappt platsar in i skolans elitistiska tankesätt. Kompisen, Albrecht är mer av en poet i själen och han ser orättvisa i såväl systemet som de politiska ideologierna som är härskande. Sakta knäcks Albrecht inför en elevs självmord och under ett uppdrag som slutar för honom på ett motbjudande sätt. Albrecht kritiserar händelserna och blir själv ett offer emedan Friedrich, som blivit vän med landshövdingen och excellerar i skolan drivs åt ett annat håll. Men snart får Friedrich en tankeställare och måste ta ställning. Ska han vara en individualist som Albrecht eller ge vika för massans krav?

Ivrigt påhejande av nazister slåss Friedrich för skolans ära


Vi, som åskådare, ska ganska överraskande ta ställning i en svår sympatifråga. Ska vi sympatisera med den unge man som är ett praktexempel på ariskt, ungt framtidshopp med fördärvade värderingar eller ska vi ta avstånd från honom. Vi ser ju honom bli en av många på gott och ont. Ska vi försöka glömma det hemska och bara se till psykologin där en tonåring, en ung man, våt bakom öronen, får sin chans på vägen till att bli en aktad man? Eller är det så illa att vi inte kan se under ytan och se filmen som en mycket human betraktelse under en tid som visade upp en inhuman sida hos ett folk som drabbats av masshysteri? Jag vill mena att jag personligen kämpade en stund med aspekterna innan jag lyckades frigöra mig från fördömande och tankesätt som passar politiskt korrekt in i tematiken. Svår uppgift och det gör filmen krävande från åskådarsynpunkt. Sedd ensam och utan verbal sparringpartner kan man ha vilka åsikter som helst, men filmen bara skriker om att få bli diskuterad bland folk som har olika uppfattningar om psykologi, moral och rättskaffenhet. För att inte tala om politik, för dessvärre finns det ju, som känt, element bland oss som på allvar tror att en nation kan styra hela världen genom att vara över alla andra såväl som människor och som ras. Herreminjee. Jag brukar inte fördöma andras åsikter och trosfrågor, men här är jag, och förblir, helt perplex.

Führens Elit är inte en film utan fel, så att säga. Man kan inte direkt peka på en ansvarig person, men jag tror att nazismskammen lever fortfarande så starkt i Tyskland, att man helt enkelt inte vågar annat än aatt moralisera litet grann i alla fall. Untergang moraliserade inte alls, men Führens Elit vrider våra sinnen åt det hållet, nästan obemärkt, så att vi känner avsmak för fascismen och metoderna som användes. Det finns ett visst melodrama i berättelsen som jag inte räknade med och för att reta upp \"sympatisörerna\" ympar regissören in en del, ja, manlig kärlek, oskyldig sådan, och pappa-son-schism vars innersta väsen ligger i nazismens doktriner. Något förutsägbart och litet naivt. Men så vänder regissören Dennis Ganzel kärran och beskriver särskilda händelser så objektivt att man mår illa och situationen är räddad från undergång.

Och spö får man ibland


Nu kan man undra om Führens Elit tillför något mer i en verklighet som idag drabbas hela tiden av fanatiska bombare, terrorhot och politik, som kommande generationer garanterat inte kommer att vara stolta över? Kanske, kanske inte. De som intresserar sig för historia och psykologi kan finna Führens Elit absolut enastående och jag sällar mig till dessa. Detta är dock varken en blodig krigsfilm eller på något sätt actionbetonad, så många åskådare kan uppleva filmen seg och ganska passiv. Jag ser dock en koppling till dagens samhälle och om man skalar av de hemskaste doktriner som Hitler och hans folk spred omkring sig, så ser man att samhället idag är egentligen inte så annorlunda trots allt. Och värre blir det för varje dag som går. Inte trodde upplysta att världen någonsin skulle drabbas av ett krig likt WWI, men det kom en tvåa. Och det finns en risk för en trea. Det enda som krävs är en dåre med atomvapen, en åsikt som antas av folket eller en intolerans som har alltför många anhängare. I den meningen är Führens Elit en aktuell film som dessutom är otroligt vackert fotad, stämningsfull och så väl spelad, att man knappt kan tro det. Detta i kombination med temat får luften att gå ur lungorna. Jag ryser.

Dvd:n är bra. Jag upplevde bilden på duk litet haloberikad på sina ställen, inte helskarp i alla avseenden och viss suddighet i färgerna, men generellt sett riktigt bra. Dock var bilden suverän på LCD:n. Ljudet kan jag inte klaga på alls. Här finns botten och klarhet så det räcker och blir över. Bonusmaterial är vi inte bortskämda med. Musiken i filmen är förstklassig!

Mycket vet man inte i vardagliga spörsmål om nazisternas skolor, men Führens Elit ger en liten inblick i verksamheten och ingen blir överraskad, det kan jag ju lova. Det finns en viss förutsägbarhet i berättelsen, litet väl mycket melodrama, men i stort sätt är filmen ytterligare ett praktexempel på tysk filmkonst som bäst. Snygg, stillsam och skakande på många sätt. Absolut sevärd!

© Janne Ahlgren

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime