Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Gangster Collection (Blu-ray) (4-disc)

Fler recensioner
15 MAY 2013
Gangster Collection (Blu-ray) (4-disc)

Samlingsbox med fyra gangsterfilmer: Heat, Maffiabröder, The Departed, The Town

5.0 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik

"Helt suverän samling stenhårda gansterrullar"

Det finns gangsterfilm - och sedan finns det Gangsterfilm. Som alltid är en bättre än en annan och att få en Collection av filmer/musik/spel o.s.v. betyder generellt att rättighetsinnehavaren slänger med en produkt med prestige och namn - bara den kanske värd köpet - och kryddar med B-material för att tunna ut lagret. Allvarligt. Köp en CD, de som ännu gör det, en Best of eller My Swedish Collection så finns där en bra låt och resten är fyllnad. Det som tror något annat tror väl också att Bruce Springsteen ääälksar Sverige och dess folk så mycket att kunde tänka sig flyta hit. Tro inte på tabloiderna. Mannen är en musiker, inte ens en speciellt tekniskt bra sådan, men han har karisma och spelar långa set som även jag gungat till och diggar. Men bakom allt finns en businessman och vill svenskarna/finnarna/italienarna/afghanerna (kanske inte) gång på gång se sina sura förvärvade gå i Bruces ficka, så varsågod - värre droger finns. Warner har därmed brutit mot etikett och protokoll, för de levererar här en Gangsters Collection där varje film är ett mästerverk och de har minsann i sina arkiv gangsterfilmer så de understa ruttnar, såväl bra som dåliga. Inte bara det, de kommer i finfin Blu-ray och har gott om extramaterial att kika på. Jag brukar inte säga ett ord om pris och sådant, men för dessa pengar är Collectionen ett måste även om man redan har den som dvd. Här följer en kort introduktion, lätt reviderad från originalrecensionen där en sådan fanns. Man får göra så med sina egna texter!

HEAT

Heat är på många sätt en mycket intressant film. Regissören Michael Mann hade gjort filmen redan 1989, men då för amerikansk TV. TV filmen hette L.A.Takedown. Filmversionen kallades Heat och är i grund och botten precis samma film som den äldre TV-versionen.

Gatustrid med stor bössa


En annan intressant, och minst sagt ovanlig, faktor är att filmen fotades helt och hållet i äkta miljöer och inte en endaste studioscen finns med. Det mest intressanta torde dock vara faktumet att man lyckats med konststycket att få två av filmvärldens dåvarande giganter med i samma film och rentav samma scen, Al Pacino & Robert de Niro. I och för sig har de båda medverkat tidigare i samma film (Gudfadern II) men inte i samma scen. Ej heller nu får man njuta av intensivt skådespeleri av dessa två, ansikte mot ansikte, i alltför långa stunder, men de lilla som man blir bjuden på är intensivt nog. Kanske vissa blir besvikna, men min generation som har De Niro och Pacino som konstartens husgudar purrar gott.

Michael Mann är en helt sagolikt skicklig regissör. Utan problem lyckas han att hålla isär och, vid behov, para ihop två olika berättelser från varje sida av lagen. Han utnyttjar sina skådespelares talanger och persongalleriet känns aldrig tunt eller ofullständigt och trots sina 3 timmar orkar man hänga med och vänta på slutklämmen. Och på tal om skådespelare så är inte Al och Robert de enda duktiga i samlingen. Man har ju fortfarande aktiva Val Kilmer, Tom Sizemore, Jon Voight, Ashley Judd, Wes Studi och favoritskurken Ted Levine, den här gången på rätt sida av lagen. Eler fel, beroende på en egen ståndpunkt.

Kilmer har fått på nöten och Robban får bära. Skulle inte gå idag.


Regissören Mann har en unik egenskap då han skapar film: Han får även enkla saker att verka episka. Jag vill ta och nämna en annan film som han är upphovsMann till, nämligen Den Sista Mohikanen med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Det är ett pojkäventyr utan dess like. Visst finns det andra bra äventyr, men Mann har lyckats med att krydda denna version litet extra. Mycket har naturligtvis att göra med det sanslöst fantastiska soundtracket. En scen utan dialog är 11,15 minuter lång och innehåller en rätt unik musikalisk upplevelse som accelererar från pianissimo till ett lysande crescendo. INGEN kan se den långa scenen oberörd.

Polisen är inte att leka med


Tillbaks till Heat, som inte kommer i närheten av Mohikanens musikaliska upplevelse. Däremot är den litet konstig i ljudet i helhet. Dialogen är märkligt låg och skottlossningen hög och om inte Mann skulle ha använt samma teknik i en av sina andra filmer så skulle jag kalla ljudet för... inte så bra för att bara BD. Men sedan så tar basen och klämmer till vid behov och dialogen, som är viktig just i denna film, ljuder klart och tydligt. Bisarrt. Fel? Rätt? Klart sämst dock i denna kvartett. Bilden är bra mycket bättre. Snyggt och lätt att inbilla sig att den naturligtvis är bättre än dvd-utgåvan som redan den var bra. Bilden förefaller vara mer eller mindre felfri med små artefakter att hitta här och var, men inget man lägger speciellt på minnet då helheten är så pass lysande

Och coolare bovar är svåra att finna


Nåja, Heat är i alla avseenden en film värd att se. Den når inte upp till den högsta toppen av brott och lag-filmer, där bl.a. Gudfadern-trilogin, Maffiabröder, Casino, Once upon a time in America etc. finns (de Niro med i alla dessa, skrämmande!), men väldigt nära. Heat innehåller en hel del snygg action, lite romans och drama så det osar om det. Heat är en förbaskat snygg film och kanske den naturligaste i denna samling trots att den inte visar vardaghändelser. Och som sagt, skådespsleriet i denna katt-råtta-lak går inte av för hackor. Verkligen inte.

Maffiabröder (recensent Erik Nilsson Ranta, redigerat av Janne Ahlgren 2013)

Alla vet väl att smaken är som baken? Att alla (inklusive filmrecensenter) har rätt att tycka vad de vill utan att behöva vara rädd för att få stortån avbiten, pungen söndersparkad och huset fyllt av rabiessmittade illrar? Bra. Jag tänkte nämligen göra ett vågat uttalande. Ett uttalande som lyder: Maffiabröder är bättre än Gudfadern. Dock inte bättre i den mån att ordet överlägsenhet är inblandad. Gudfadern är fortfarande en jävligt bra film, men Maffiabröder är bättre. Så enkelt är det. Martin Scorseses maffiamästerverk har allt man kan önska sig av en film. Klanderfri regi, skönt flyt i dialogerna, lysande manus, extremt duktiga skådespelare och bra musik. Inget har lämnats åt slumpen. Precis allt är bra. Kanske inte så oväntat egentligen, då filmens regissör som bär namnet Martin Scorsese i princip bara gjort bra filmer under sin långa karriär.

Ray Liotta får ta del av Joe Pescis livshistoria


I centrum för berättelsen står Henry Hill (Ray Liotta), en man som finns/fanns på riktigt och tillika en man som bröt mot den heligaste av alla regler i maffiavärlden; att inte tjalla på någon under några som helst omständigheter. Tjallar man, så är man i mångt och mycket en synonym till innebörden lika död som en flatlus i en aktiv vulkan. Det finns ingen utväg om du en gång har tjallat. Och gosse, Henry han tjallade så det stod härliga till och just därför så fick han skyddad identitet av de snälla farbröderna på FBI. Dessvärre så skötte sig inte Henry och blev därför utslängd ur vittnesskyddet. Han har dock lyckats hålla sig undangömd. Henry var för övrigt inte alltid en tjallare. Han gillade faktiskt att vara en gangster, det är det som Maffiabröder handlar om, alltså en gangsters vardag. Ungefär. Vi får följa Henry från hans första möte med maffian och får sedan en inblick i hur det är att vara med i maffian. Henry gillar livet som gangster och det är onekligen en fascinerande värld som vi tittare får en inblick i. En värld fylld av starkt kamratskap, våld och ännu mer våld. Man kan ju lätt få intrycket att Maffiabröder försöker glorifiera livet som gangster. Men så är det absolut inte. Henry trivs visserligen som gangster och vi får veta att gemenskapen är god mellan Maffiabröderna, men vi får också se baksidan av allting. Och baksidan inkluderar mindre trevliga ting såsom drogmissbruk, mord, fängelsevistelser, vansinnesutbrott och en hel del stress. Inget liv man själv direkt strävar efter att leva. Henry upptäcker också nackdelarna som livet som gangster kan medföra, han börjar missbruka droger och folk i hans närhet har en tendens att dö lite väl ofta.

Robban de Niro övertalar vänligt en kompis att betala tillbaka en skuld


Gangsterlivstilen är som sagt fascinerande. Och än mer fascinerande blir den i händerna på Martin Scorsese. Hans samarbete med Nicholas Pillegi (som skrev boken som filmen baseras på) har resulterat i ett manus som är så fulländat som det bara kan bli. Dialogerna är strålande och inte en enda scen känns överflödig. Lägg därtill ett suveränt regiarbete av Scorsese och slutresultatet blir inget annat än trollbindande. Han kombinerar lååååånga tagningar med dokumentärliknande och våldet han visar är stundtals riktigt magstarkt. Dokumentärkänslan förstärker bara intrycken man får av Maffiabröder och gör det hela ännu bättre. Personregin är även den oklanderlig. Fast egentligen så är det svårt att misslyckas i fråga om personregi när ensemblen består av bland andra Robert De Niro, Joe Pesci, Paul Sorvino och Ray Liotta. Enormt duktiga skådespelare som sällan gör dåliga roller. Allra minst i Maffiabröder. Här gör samtliga skådespelare sitt yttersta och levererar ageranden som hör till något av de bästa man kan skåda på en bit celluloid. Joe Pesci vann dessutom en Oscar för sin roll som Tommy, en helgalen gangster som ena stunden kan skratta, bara för att i nästa slå ihjäl någon för en bagatell. Det räcker med att någon säger håll käft till honom för att Pescis karaktär ska kunna mörda någon. Oscarn var mer än välförtjänt och det hade varit en veritabel dunderskandal ifall Pesci hade gått hem tomhänt från galan.

Och så äter man middag hos Scorseses morsa


BD-produktionen går inte av för hackor, den heller. Bilden är i det närmaste perfekt på en skitigt och realistiskt sätt och ljudet gör ingen besviken, för det som ska höras hörs med besked. Inte heller extramaterialet gör de intresserade jättebesvikna: 2 kommentarspår. Ett med skådespelare, regissör (och några till som varit inblandade i produktionen) samt ett med Henry Hill (japp, den Hill som filmen handlar om) och en gammal FBI-agent. 2 kommentarspår som innehåller intressanta anekdoter kring inspelningen och som stundtals är riktigt lärorika. Vidare ett gäng dokumentärer som består av mycket ryggdunkande och en hel del hyllningar. Men det står man ut med, just eftersom filmen är så pass bra att man förstår hyllningarna och ryggdunkandet. Sen så är dokumentärerna riktigt intressanta också, vilket är en stor fördel. Musiken är inget undantag gällande kvalité, riktigt bra och vald med stor omsorg, som om Scorsese skulle någonsin slarva med musiken, ha!

You think I'm funny? How am I funny, motherfucker? Klassiker...


Maffiabröder är definitivt något av det bästa man kan se i filmväg. Allting är suveränt och inget i den är ens i närheten av att kunna kallas för något sämre än enormt överbra. Scorsese skapar bra stämning och höjer intressefaktorn till skyarna genom ett mycket välskrivet manus, som fungerar utmärkt som (avskräckande) väckarklocka till individer som drömmer om att bli en fullblodsgangster. Här finns allt. Superb regi, suveränt manus, magiska skådespelarinsatser, härlig musik och en riktigt bra BD-utgåva. Och det enda man egentligen kan klaga på är just avsaknaden av något att klaga på. SÅ bra är nämligen Maffiabröder. Rekommenderas hetare än en pepparfrukt i helvetet!

The Departed

Att göra utrikisk film till inhemsk, ifall man råkar vara amerikan, är naturligt. Amerikanerna har det svårt med språk, en överraskande stor del är analfabeter och resten, tja, kanske för patriotiska för att se en film vars innehåll inte är ren engelska eller ghettoslang. Naturligtvis är det inte medel-LáSheronda i South Central som vill att den kinesiska filmen, som slagit succé i Asien och delar av Europa, ska bli en amerikansk motsvarighet. Nej, det är pengapojkarna som vittrar vinst och gott så. Utan dessa vinster kommer det inte ut ny film och utan ny film får vi nöja oss med gammal, och hur kul är det på en skala mellan 1-10. Ibland är det utrikiska originalet perfekt, ibland inte, men sällan har amerikanerna lyckats med en nyfilmatisering som överträffar originalet, eller ens kommer upp i samma nivå.

Nya tider, unga pojkar


Och så har vi ju Martin Scorsese! Min ödmjuka mening är att Scorsese inte har gjort en enda dålig film sedan genombrottet 1973 med Mean Streets. Vissa är förvisso bättre än andra, men herr Scorseses anda svävar över alla hans filmer och utmärker dem med omsorgsfullhet, detaljrikedom, enastående personregi och kännbar kärlek till film. Hans konst är lätt igenkännlig, hans stil är hans egen och hans förmåga att ta i en komplicerad berättelse och berätta den med ärlighet är fenomenal. Dagens film, Departed har sin förlaga i en aggressiv Hong Kong-film där den asiatiska stilen har blandats med traditionellt berättande, västerländsk action och rentav film noir. Filmen är förbannat bra! Och så undrar man litet varför en sådan legend som Scorsese vill göra en omfilmatisering av en film som knappast går att göra bättre. Kan orsaken vara just språkbarriären, eller har Scorsese räknat ut saker och ting? Jag tror att Scorsese räknat ut en del och detta har gett oss en väldigt sevärd film samt för gubben själv en Oscar för bästa regi. Nå, det fick han dessvärre inte.

Skurarna äter ofta


Departed är i grund och botten samma film, steg för steg, som originalet Infernal Affairs. Många fans av förlagan har fått spatt och slagit volter av irritation, men jag kan inte för världen förstå varför. Scorsese har förvisso amerikaniserat en suverän asiatisk film, men det är varken förbjudet eller ens illa, då man dessutom gör det väl. Scorsese må ha tagit en förebild från annat håll, men han har använt sin egen talang för att bringa oss denna fina filmupplevelse. Och jag talar om upplevelse snarare än om en vanlig film som man ser, glömmer och ser en annan. Departed stannar kvar i sinnet. Filmen är kanske inte perfekt i helhet, men den imponerar på mig p.g.a. några specifika punkter.
1. Berättelsen är komplett, tempot sakligt och händelserna ligger i linje med målet.
2. Jack Nicholson. Man må säga vad man vill om denna skådespelare, men en sak är säker: Oavsett om han spelar över eller under eller inte alls, så är han sevärd! Det är inte utan orsak han har tre Oscars hemma och det är inte utan orsak man anser att han är en av de bästa. I Scorseses regi blir han dessutom enastående som kriminell ledare.
3. Ray Winstone. Hans roll som Mr French är isande. Skulle man möta en sådan torped på hemtrappan så skulle man få slaganfall och dö på fläcken av skräck.
4. Leonardo DiCaprio. Jag trodde jag aldrig skulle säga detta, men han är nu med i högsta skiktet. Han må se ibland ut som Johnny Knoxville, men han ger en prestation som han inte behöver skämmas för.
5. Matt Damon. Inte lika vass som Leonardo, men också en höjdarprestation.
6. Dialogen. Kraftig, ful, brutal och naturlig.
7. Klippningen. Perfekt!
8. Regin är av världsklass!
9. Filmen andas energi som man sällan känner.
10. Mark Wahlberg stiger upp en pinne i denna film också!

Leo di Caprio börjar bli karl i denna film


Sedan finns det nackdelar och så ogärna som jag ens vill beröra dessa, så är de där till allas beskådande. Bitvis är filmen rörig. Om man tappar koncentrationen, tar en pinkpaus eller brer en macka i köket utan att pausa så är man väck. Scorsese gör sin film till en Red Bull där han artificiellt våldsinjicerar oss med stimulerande ämnen och får oss att kritiskt granska helheten. Under lupp är berättelsen möjlig, men otänkbar. Nicholsons boss är en osannolik psykopat på gränsen till karikatyr, nästan en Joker, men Scorsese låter honom balansera på en mycket tunn linje och förlitar sig helt på Nicholsons karisma. Ibland går han för långt, men även då så njuter man av hans mimik. Det är som om Nicholsons geni vet exakt var linjen ska dras och den är längre bort än vad Scorsese tror. Icke desto mindre är Nicholsons insats ett mästerstycke i överspel, d.v.s. sevärd i alla fulla fall.

Scorsese har gjort en karriär med sina gangsterfilmer. Goodfellas, Mean Streets, Casino och Gangs of New York har alla flyttat gränser för genren och ritat upp nya regelböcker. Asiaterna har studerat dessa väl och man kan se mycket av Scorseses inflytande i asiatisk film lika väl som man kan se asiatiskt inflytande i västerländsk film. I Scorseses fall är hans inflytande väl synligt. Men hans ambition är ibland förblindad av de måsten som han tycks ha. Ett av dessa måsten är, att han gör Departed för lång. Han ser sig tvungen att hålla ett tempo som inte kan varieras och scener som inte kan kastas eller ändras. Departed skulle må bra av en tätare klippning och aggressivare regi. Med detta sagt måste jag dock erkänna att jag är svag för detaljerat berättande och för mig som åskådare var Departed precis just så lång som den skulle vara. Men jag kan förstå, att en kortare version kanske skulle gynna helheten en del.

Matt Damon tar skådespelarlektioner av Nicholson


Med detta yttrat glider jag tillbaks till att vara en belåten filmtittare. Departed fängslar åskådaren från första sekund. Berättelsen är simpel i sin komplexitet: Två poliser, omedvetna om varandras identiteter, försöker få den andra på fall. Den ena arbetar under täckmantel inom en brottsorganisation och försöker luska fram vem som är informatören hos poliskåren emedan den andra polisen, som egentligen jobbar för brottslingarna, försöker hittar råttan i brottsfamiljen. I bakgrunden härjar sedan en sadistisk boss och lika envisa och krävande polischefer. Liv är inget värt och hemligheterna innanför de båda organisationerna är fler än vad som syns på ytan. Människor behandlas som marionetter och snart vet man inte vem som drar i vilka trådar. Scorsese tar inga genvägar eller gör taffliga försök till att förklara för dem som inte hänger med. Han kör sitt schema tills det bittra slutet och jag har märkt att många reagerat på just slutet, men i mina ögon slutar filmen perfekt. Påsen knyts så att säga ihop igen från att tidigare ha spytt ur sig såväl våld som hemskheter i parti och minut.

Ray Liotta får ta del av Joe Pescis livshistoria


BD-utgåvan håller hög klass. Bilden smeker ögonen och ljudet låter förträffligt. Allt från dialog till effekter är av närapå referensklass. Musiken i filmen är Scorsesetypiskt. Gamla melodier varvat med Howard Shores tonsätting, perfekt!
Extramaterial finns det gott om. 9 extra scener med försnack av Scorsese börjar materialet och går sedan över till en dokumentär om Bostons under värld och en featurette om gangsterfilmens utveckling. Detaljerat och intressant och litet reklam. Den helt separata bonusskivan är en TV-specialare med s.k. Behind the Scenes. Mer ryggdunk.

Brad Pitt har producerat, med några andra, Departed. Det är en fjäder i hans hatt och ett par i Scorseses. Huruvida denna amerikanisering är bättre eller sämre än originalet är en smaksak. Låt oss säga såhär, om den asiatiska versionen inte skulle ha funnits, skulle inte då Departed vara en enastående film utan dess like? Antagligen skulle man hylla den i kapp, men nu är den ju inte det. Vissa vill inte se amerikanisering överhuvudtaget och således spelar det ingen roll att filmen är suverän, detta är i alla fall vad jag tror. Andra kan acceptera att film görs om, kopieras och lånas och så länge resultatet är bra och lånet inte är olagligt, så fine with me. Jag gillade skarpt och rekommenderar utan tvekan!

The Town

Om jag inte ännu sagt det, så tar jag tillbaks allt elakt som jag sagt om Ben Affleck oavsett om han förtjänat spott och spy eller inte. De senaste åren har denna multipla Oscarvinnare (!) visat att han behärskar filmskapandets ädla konst hur utmärkt som helst. Så även om det kanske fanns anledning att mobba hans tidigare verk inom filmbranschen, så finns det nu all skäl att lyfta på hatten och ge rikligt med beröm utan att peka på det förflutna.

WTF?


The Town är en stenhård film om bankrånare, lojalitet och kärlek i Bostons tuffaste områden. Inte nog med att Affleck regisserar med stadig hand, han har även varit med och skrivit manus samt spelar huvudrollen, något som inte alltid är till en regissörs fördel. Jag vill inte dra paralleller till Clint Eastwood - ännu - men banne mig om inte Affleck börjar åla in sig i den högsta kategorin av duktiga filmskapare på riktigt och jag känner att Affleck har en dragning just åt Easwoodska stilen. Dessutom är han riktigt duktig framför kameran i The Town, men så flankeras han också av Jeremy Renner som partner in crime och Jon Hamm som FBI:s sega lokalagent samt utmärkta Rebecca Hall som Afflecks kärleksintresse.

Rebecca Hall spelar bankdirektören Claire som råkar inför faktum att hennes kontor rånas av fyra elakt maskerade män. Effektivt, professionellt och våldsamt. Hon kidnappas tillfälligt och släpps sedan men Jeremy Renners karaktär James Coughlin får för sig att hon borde tystas på ett sätt eller annat. Rånarhövdingen Doug MacRay (Affleck) tar på sig att spana på Claire och se till att hon inte pratar mer än absolut nödvändigt med FBI. Men Doug faller för bräckliga Claire och balanserar på en tunn lina för att hålla henne ovetande och säker från de hemskheter som kan drabba henne om hon börjar komma ihåg saker som kunde försätta rånarna i kläm. Hennes kidnappning är så pass märklig att FBI inte helt litar på henne och hon pressas från två håll.

Affleck börjar vara en av de mäktigaste namnen i filmbranschen


Doug vill egentligen inte hålla på med busliv längre och han planerar att lägga av, men detta kräver mer pengar och det får man genom att göra några stötar till. Saken organiseras av traktens självutnämnde huvudgangster Fergus Colm (Pete Postlethwaite) och planeras av Doug. Men saker går naturligtvis inte precis som man räknat ut och Doug hamnar mitt emellan sin rånarkompis, FBI:s agent och sanningen som kan stjälpa alla hans planer. Att hitta en gyllene mellanväg och att slingra sig ur lögnerna och buslivet visar sig vara en svår nöt att knäcka. Mer tilltrassling blir det av att Dougs ex-flickvän Krista, som är syster till James, klänger och hänger som en igel på honom.

I viss mening är filmen en ganska typisk film i genren, nästan litet väl förutsägbar och har en lätt lutning åt noir, men inte så mycket att den kan kallas för film noir. Cynismen finns men inte den avskalade tuffheten. Skulle karakterisationen vara litet djupare och Affleck litet mer skrämmande, så skulle filmen däremot hamna jämsides med Michael Manns Heat som blir bara bättre och bättre, men mycket tack vare Robert De Niro & Al Pacino i våldsamt starka roller. Nu når The Town inte samma höjder med sina karaktärer, men nosar tätt intill. Affleck gör rätt i att hålla det mesta på ett realistiskt plan även om det finns en liten trovärdighetsfråga i relationen mellan Doug och Claire.

En bordfull bovar


Affleck faller inte i stereotypfällan trots att personerna i filmen är en sorts arketyper i kriminella sammanhang. Klyschor finns förvisso, men tacksamt snålt och då filmen dessutom är spännande och ruskigt välproducerad, så kan man inte annat än njuta av föreställningen. Affleck faller inte heller i någon egotrippad fantasi, utan låter fokus delas jämt ut mellan huvudpersonerna. Jeremy Renner lämnar det mest bestående intrycket som James, en hänsynslös och rätt känslokall kompis sedan barnsben. Att han inte fick Oscar för sin roll i The Hurt Locker är skandal och likaså var han nominerad för bästa manliga biroll i dagens film, men förlorade mot Christian Bale som gjorde en De Niro-förvandling i The Fighter, något som brukar löna sig. Men Renner är helt klart värd sin nominering och skulle gott ha kunnat få guldgubben villa jag mena.

Blu-rayutgåvan imponerar nästan 100%. Vid två tillfällen såg jag kromatisk aberration, färgblödning, men jag skulle gissa att 99% av åskådarna inte ens märker detta, så petiga saker behöver man inte bry sig om. Hur som helst blir det inte referensstämpel på bild även om det hela ser riktigt förbannat bra ut. Ljudet däremot erbjuder hemmabioägare med kapacitet att flytta luft en rik samling basljud, surround och kristallklar dialog. Actionscenerna är makalöst bra ljudsatta och jag var tvungen att köra en skottlossningsscen två gånger bara för att njuta litet extra. Kanske inte referensmaterial, men massor av godis för system som levererar och används utan skräck för grannar, spädbarn och kreatur. Bra kommentarspår av Affleck. Musiken i filmen hamnar också direkt i femmans kategori.

Jeremy Renner är en riktig höjdare framför kameran


The Town är en tuff film som sällan kompromissar. Den förhärligar inte brottet eller rånarna, utan porträtterar det hela som en verklighet i en av de tuffaste städerna i USA och stadens tuffaste stadsdel. Det gör att man kan acceptera dessa individer som inte väjer för att slå in skallen på någon som råkar säga eller göra något opassligt. Det roligaste i hela föreställningen är att Affleck nu lämnat skammen som hans tidigare skådespelarval orsakat. Gigli är fortfarande en av världens sämsta filmer, men ryktet är nu rent och fint. Ser framemot nästa Affleck-produktion.

©Janne Ahlgren

2013-05-15 18:45
richie87: vill bara rätta till Och så äter man middag hor Scorseses morsa. Bra filmer i denna box kan man nog säga!!
Svar från Discshop:  Rätt ska vara rätt. Hoppsan :-)
Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime