Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

12 OCT 2012
Goon

Komedi från 2011 av Michael Dowse med Seann William Scott och Jay Baruchel.

4.0 - Recension av: Linda Mankefors
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Goon (recenserad)

"Blod, svett och hjärta"

Så var vi där igen, i kategorin sportfilmer. Om vi ska vara ärliga, hockeyfilmer är för denna kategori vad Björn Ranelid är för Schlagern, det vill säga man vill helst inte låtsas om att det existerar. Visserligen är alla sportfilmer förutsägbara intill sista minuten, men det finns klart njutbara filmer som avhandlar fotboll, baseball, handboll och till och med bordtennis. Hockey däremot, förutom 70-tals parodin Slapshot med en strålande Paul Newman, har genom årtiondena kontinuerligt skämt ut sig på bioduken (med möjligt undantag av Mystery Alaska där Russell Crowe och Burt Reynolds räddar en annars tam historia). Jag som hockeyfantast kan bara stöna när man ser den ena usla hockeyfilmen efter den andra. Kanske beror det på själva sporten, jag menar, hur lär man en skådespelare att spela hockey, ja ens ta på sig skridskor och stå på isen trovärdigt? I slutändan brukar det resultera i snabba fula klipp. Kanske beror det på att hockey aldrig tas på allvar i Hollywood, därför görs filmerna ofta med usla skådespelare, eller usel historia, eller fånig humor. Gärna i en smetig kombination.
Inför ett projekt en gång att göra en lista på de tio bästa hockeyfilmerna någonsin ringde jag upp Håkan Loob för hans åsikter. Vi kom snabbt fram till att det inte ens finns fem stycken bra hockeyfilmer i hela filmhistorien, så idén var död innan den ens startade. Så med denna eländiga bakgrund i åtanke hade jag absolut noll förhoppningar på Goon. Bara namnet är illavarslande, för den icke invigde betyder Goon på hockeyslang ungefär: "drulle, buse, råskinn", eller, "den person på isen som inte kan åka skridskor men som definitivt kan banka din skalle så hårt att du ser Brigitte Bardot dansande samba framför dig i en hel månad".
Goon-hockey ska spelas med knytnävarna och en hjärnskakning välkomnas närsomhelst runt hörnet, ja, sargen. En Goon är egentligen bara något vissa kanadensare älskar, och så en viss expertkommentator i svensk tv. Alla vuxna svenskar med smak och vett ovanför dagisnivå uppskattar knappast denna sportförstörande företeelse. Så den här filmen kan bara inte vara bra. Men det är den.


Alla mina farhågor har fel, för det här är en riktigt trevlig liten historia. Nej inte alla, själva spelet är fortfarande filmat med fula snabba klipp, svårt att komma runt det problemet. Men den här filmen har något så ovanligt som självdistans, parodi, och värme.
Huvudpersonen Doug Glatt (Seann William Scott) är en misslyckad och svagbegåvad nattklubbsväktare. Det svider extra då hans familj är övre medelklass av judisk härkomst. Hans far är läkare, och hans homosexuella bror likaså. Han har bara en talang, han kan ta stryk och han kan ge stryk. Det gör familjen ont att han är så misslyckad men Doug finner sig i sitt öde och accepterar sin låga kapacitet. Dougs stora passion i livet är hockey och hans bästa vän Pat (Jay Barucehl) har en liten tv show i ämnet. De snackar hockey dagarna i ända, och Dougs stora idol är gamle Ross Rhea (Liev Schreiber), den mest respekterade busen i NHL. En dag använder Rhea sin klubba som en driver mot en motspelares huvud och åker ner i farmarligan, för att spela ett sista år på sin ålders höst. Det är givet att Doug och Ross Rhea en dag lär mötas...


När Pat och Doug en dag går på en hockeymatch, och Pat använder sin vulgärt smorda mun för att håna en motspelare, hamnar Doug i bråk och hans fysiska talang får uppmärksamhet. Inom kort är han erbjuden jobb som det lokala lagets buse. Med (bokstavligen) stapplande skär på isen blir han snart en favorit för fansen. Du kan slå en stekpanna i huvudet på Doug och han skulle ändå stå still och sen ge dig en rak höger som däckar dig för gott. Maken till slagskämpe hade fansen aldrig sett. Det är inte svårt att förstå att det ena leder till det andra, Doug skördar framgångar, utvecklas, gör mål med rumpan, delar ut smockor till höger och vänster, och en vacker dag ställs hela hans talang på prov. Och det givna sentimentala slutet i en sportfilm - ja det kan ni lista ut själva om det finns eller inte.


Nu kommer vi till det viktiga som alla andra hockeyfilmer misslyckas med att inkludera: En parodiering som fungerar. Pat är en mycket irriterande vulgär människa, vars språkbruk innehåller mer svärord än som är lämpligt. Pats karaktär är en bra nidbild av dagens ungdom. Att Dougs bror är homosexuell är en viktig del då hockeyn i allmänhet har haft enorma problem med att hantera den frågan. Spelarna i Dougs lag är sköna parodier på hockeyspelare, från målvakten som pratar med sina stolpar, till den frånskilde lagkaptenen som super allt för mycket, till lagets fega och diviga stjärna Xavier LaFlamme (Marc-Andre Grondin) som både snortar kokain och uppvaktar flera damer i taget, samma natt, i samma säng. Är man insatt i hockeyn kan man rent av gissa sig till vilka dessa karaktärer ska avse, men det är överkurs, vi behöver inte bry oss om den saken, det är kul ändå.


Vad filmen framförallt lyckas med är att vi bryr oss om Doug, och alla hans vänner, inklusive den galne stjärnan. Doug träffar en tjej Eva Alison Pill som inte kan låta bli att falla för Dougs måhända dumma men oerhört hjärtliga charm. Vad Doug nämligen mest av allt har är inte råstyrka, utan ett hjärta av guld. Det går inte att motstå hans naiva oskuldsfullhet och snällhet. Blir han erbjuden droger tackar han artigt nej med ett leende, blir han erbjuden ett slagsmål tackar han artigt ja och ber om ursäkt efteråt. Han har också en oändlig lojalitetskänsla, tränaren sätter honom att vakta den en gång hjärnskakningsdrabbade LaFlamme, och Doug går så långt han kan i denna uppgift. Saknas målvakten i målet offrar han bokstavligt talat tänder och kroppsdelar för att skydda sitt lag. I hans enorma passion lyfter han förstås det sunkiga laget. Om det finns människor som tycker hela porträttet av Doug är otroligt orealistiskt, nej det är det inte. Genom åren har jag pratat med ett antal hockeyspelare, däribland George Laraque (en berömd "Goon" i NHL), snällare och mildare människa får man leta efter. Den underliga kombinationen existerar och Seann William Scott gör ett underbart jobb för att gestalta detta.


Men hockeyn då? Nej det är inga bra hockeyscener. Våldet på isen är brutalt och blodigt, om än också en lysande parodi på den våldsamma hockey som finns. Sista slutbilden är genial. Men det är allt runtomkring hockeyn som gör en alldeles glad och varm inuti. Den största kritiken är faktiskt längden på filmen, jag hade gladeligen sett 20-25 minuter till av hans personliga liv.
Slutligen, bildkvalitén är lika varm och fin som filmen själv, med ypperlig skärpa och underbar färgton. Rekommenderas till alla, vare sig ni gillar hockey eller inte, eller har åsikter om hur det spelas. Det är en varm liten film man blir glad av!

2012-10-20 01:28
todape: Filmen The Rocket tål att omnämnas i dessa sammanhang. Den ger en seriös skildring av hockeyn. Filmen har för övrigt respektabla 7,6 på IMDb.
Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime