Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Haywire (Blu-ray) (Import)

Fler recensioner
30 MAY 2012
Haywire (Blu-ray) (Import)

Action från 2011 av Steven Soderbergh med Gina Carano och Channing Tatum.

3.8 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
149 kr

"Spark och slag men också stil och en ny stjärna"

Steven Soderbergh är namnet bakom en himla många filmer som knappast kan stämplas som dåliga. Här finns allt från mästerverk till medelklass, men egentligen ingen film som jag på rak arm skulle stämpla som usel. Man kan väl säga att Soderbergh är ett namn som borgar för kvalité. Inte sällan står han för övrigt även bakom kameran, dock under ett alias, men han har alltså ganska god kontroll över sina filmer.

Något mitt emellan Sandra Bullock och en dödsmaskin


Soderbergh brukar inte jobba med okända figurer och tittar man på hans Oceans 11-13, Contagion, Michael Clayton eller Che så kan man hitta idel kända namn, men i Haywire har han castat i huvudrollen en kvinna, Gina Carano som hittills har haft en biroll i 1 st. annan film och inte så mycket mer. Nåja, hon är typ världsmästare 7 gånger i rad i Muay Thai eller MMA (eller något annat sparka-folk-i-skallen-spektakel), så det där med att sänka sina motståndare är ju ingen okomplicerad sak för en som kan sin sport. Att casta en äkta fighter i rollen som en mordspecialist som plötsligt finner sig på en sida där man inte vill vara då en organisation vill göra sig av med henne passar perfekt. Carano inger trovärdighet och jag imponerades stort av att hon ser bra ut, kan agera helt i klass med resten av det betalda folket som innehåller stora namn och att hon själv får förtroendet att göra sina stuntscener för ingen annan kan göra dem bättre. Lika litet betvivlar jag att 99,9% av den manliga befolkningen skulle få spö av henne om hon så hade bakbundna händer och ett fungerande öga. Om inte annat kan hon sänka den aggressivaste psykopaten med ett smittande leende och sedan ett slag i halsen. Amen.

Michael Douglas hade andra foten redan i graven, men har återkommit som om han aldrig varit ens sjuk


Så premisserna är klara. Den anställda Mallory Kane ska tagas av daga och bakom detta beslut står hennes arbetsgivare spelad av Ewan McGregor och bl.a. Channing Tatum & Michael Fassbender får chansen att försöka. I kulisserna av fulspelet hovrar dessutom Antonio Banderas & Michael Douglas och som pappa Kane ser vi Bill Paxton. Mallory vet snart inte vem hon ska lita på, om någon alls, och hon får finna sig på språng i stulen bil och med kidnappad yngling som får veta hennes historia ifall att. Det blir en hel del hopp i tid och platser, men Soderbergh brukar kunna fixa sådana saker utan problem. Men inte helt och hållet. Haywire spretar en hel del och för att vara en actionfilm i Bourne-klassen, så har nog omslagsskrivarna helt fel. Haywire är dialogtung och inte det minsta i stil med Bournes intensitet trots att då det händer så är det trovärdigt. Lägg bl.a. märke till att slag i ansiktet inte låter Bam med eko och basmuller som typiskt utan snarare som det ska låta. Klatsch och aj som fan!

Ewan spelar ingen snäll man


Det mesta, hur otroligt det än är, håller en nivå som man kan tro på. Folk får blåmärken, bryter armar och ont gör ont, det ser man liksom. Våldet är grovt och ändå inget som ens med god vilja liknar Splatter & Co utan snarare den där oprovocerade smällen någon får i korvkön en lördags kväll då näsan sitter på kinden och folk omkring blir lamslagna. Det finns gott om rätt spektakulära moment, men ändå håller Soderbergh en ganska maklig takt i sin film och om man skulle få välja att lägga till något, så skulle jag lägga till 15 minuter speltid, för på ett sätt, makligheten trots, kastar sig filmen lutet väl snabbt mellan händelser och ger ett intryck av att man haft för snäva ramar. Sedan är det lätt att bortse sådana petitesser då Gina Carano kliver in i bild, för hon må vara nybörjare i film, men hon håller på egen hand filmen flytande utan de andra namnen som nämnts, inte för att någon av dessa förstör heller. Soderbergh har en kuslig förmåga att plocka det bästa ur folk, även sådant folk som inte nödvändigtvis förknippas med genren eller ens underhållningsformen.

Herr Fassbender tillhör mina absoluta favoriter


Manus ger inga nyheter, vi talar om händelsekedja A1 där en agent blir pissad i ögat av sina närmaste chefer och beordrar likvidering. Därtill smutsar man ner hennes namn och rykte och resten av filmen går ut på att kräva rättvisa och det vet vi ju alla hur man gör då. Soderbergh är inte helt humorlös i sin stil, men lämnar hellre en lätt paranoid känsla i sina fotspår och bra exempel är just hur han filmar Mallory då hon går på gatan, slåss eller kör bil. Det finns inget av det där tvärsäkra superagenttjafset som man så ofta erbjuds i dessa sammanhang. Istället finns det en osäkerhet, ett tafatt leende från en person som vet att vem som helst kan sticka en kniv i ryggen och det finns en kvinna som kan ta vara på sig själv, men är inte Wonder Woman eller något annat som inte går att döda. Den kanske största nackdelen med Haywire är att den på något sätt, trots att det är en pålitlig Soderbergfilm, fungerar som trampolin för Carano som knappast kommer att ha brist på filmerbjudanden efter detta. Men något nytt erbjuder filmen inte om man nu inte räknar bristen på smaskiga ljudeffekter och exploderande bilar då de träffas av en ekorre. Varvid det inte är sagt att alla bilar klarar sig hela genom föreställningen.

WTF is going on?


Vid ett tillfälle säger en karaktär att det är ett misstag att tänka på Mallory som en kvinna. Hon ska uppenbarligen vara något annat, men det är hon ju inte, bara en kvinna med skills som de flesta män inte har. Och Soderbergh gör rätt i att inte göra henne till en övermänniska, men de flesta som utövat någon seriös form av kampkonst vet att koreografi och verklighet är två separata saker. Skulle Soderbergh ha använt sig av strikt verklighet, så skulle de långa och komplicerade slagsmålsscenerna varit över på en sekund, för det är ungefär så mycket som krävs för att sänka en gubbe av vilken storlek som helst med en spark i tinningen. Soderbergh tar sig friheter i sitt berättande och han lämnar en del hål som skulle behöva fyllning och kanske 15 minuter extra skulle ha fixat det mesta. För dem som letar efter en stenhård Bourne-typ thriller kan Haywire vara en besvikelse, för Soderbergh spelar mycket på strängar som bejakar stil, rätt hoppiga temposkiftningar och väl mycket konstnärlighet (om man nu kan säga så) för att göra filmen till den energiurladdning som de egentligen är. Det är bara så att en del av energin aldrig får utlopp och det är kanske Soderbergs tanke. Ifall det skulle planeras en fortsättning, så skulle jag förstå att man håller inne med en del, men mig veterligen är sådana tankar inte aktuella. Icke desto mindre måste jag erkänna att det var länge sedan jag kände mig själv strypt i soffan bara för att jag såg på film där en person hade svårt att andas och det gör filmen aktiv och dynamisk, helt i min smak.

Bill Paxton som pappa Kane


Blu-rayutgåvan ger oss det mesta vi kan förvänta oss av en heldigital inspelning. Inga fel, inga problem med skärpa eller skräp, dynamisk och fin i alla avseenden men litet platt i färger, men å andra sidan är detta ett medvetet val, så jag vill inte kritisera sådana beslut. Bra bild, men inte referenskvalité. Och varför inte? Jo, man blir inte hängandes med hakan av upplevelsen och där går gränsen numera. Ljudet är än mer stiliserad än bilden just på grund av bristen på stora effekter. Det smäller och knakar, men inte överdrivet. Mestadels finns inte ens musik och då musik finns är det en jazzig ton som hörs, mycket diskret och passande.

En biljakt som man inte lär glömma


Filmen har en början som får oss att sitta på soffkanten en aning och sedan har den ett slut. Slutet är verkligen The End och det är som att äta en kaka som bara tar slut och lämnar ingen eller bara en minimal eftersmak. Man kan hävda att Soderbergh är en överskattad filmmakare som tillverkar obegripliga upplevelser som pseudointellektuella människor säger sig gilla för att passa in i en konversation bland Mensamedlemmar, men smaken är som baken, den har ett hål i mitten. Jag hävdar att Soderbergh inte är den skarpaste av filmskapare som finns, men han har anammat en stil som man känner igen och han kan det där med att bygga upp spänning och dramatik, paranoia och skräck men mycket små medel. Hans casting är suverän och hans kunskaper som personregissör otvivelaktig. Haywire är inte närapå hans bästa, men den är en film som man nog inte skall missa. Kanske skojar Soderbergh en aning med oss, men han ger i gengäld en ny stjärna som sparkar röv och det med besked.

©Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime