Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Homefront

Fler recensioner
10 MAR 2014
Homefront

Action från 2013 av Gary Fleder med James Franco och Jason Statham.

2.6 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Homefront (recenserad)

"Två filmer - en inte alls bättre än den andra"

Det händer att jag har blivit beskylld för att ha levererat för långa och utsvävande recensioner - rentav att jag skrivit om oväsentliga saker i min kritik, och det får jag leva med. Jag kan inte låta bli, nöff, nöff. Ibland får man dock framför sig film som man vill skriva brett och målande om, men då man börjar göra det märker man att det inte finns så mycket att säga. Detta kan drabba filmer som är lysande - så bra att ord är överflödiga eller filmer som är så intetsägande att enkla konstateranden är det enda som en annars ekvilibristisk skribent kan framställa. Idag blir det två kortisar - dock inte p.g.a. samma orsak.


Den första heter Homefront och är en film skriven av Sylvester Stallone. Herr Sly har naturligtvis skapat sig ett namn som upphovsman till ikoniska karaktärer såsom Rocky, Rambo och ledaren i Expendables. Han har varit nominerad till Oscar 2 ggr och figurerat i underhållningsbranschen sedan 1970. Ingen nybörjare och många anser att hans filmer är habil underhållning och att han personifierar fortfarande 80-talets våldsaction på ett sätt som passar en modern publik. Man säger inte mycket om att han nominerats och/eller tagit pris 34 gånger i Razzie-sammanhang. Inte så smickrande. Stallone må vara en ikon i branschen men han är sanningen att säga ganska enkelspårig, kantig som skådespelare och trots sin enorma disciplin och drivkraft en ganska medioker filmskapare. Således är hans manus till Homefront - som han också producerat - mer eller mindre en generisk uppdatering av en 80-tals våldsrulle där man egentligen bara bytt ut skådespelarna mot yngre versioner och pimpat till våldet så att man anpassat sig till fritidspsykopaternas krav.



Jason Staham - kompis till Stallone - spelar en DEA-agent som efter en sammandrabbning med ett knarklangande MC-gäng anser att hans tid som spanare är över och att han måste koncentrera sig på att uppfostra sin dotter på en ort långt ute på landet. Där finns dock en annan knarklangare - Gator Bodine (James Franco) - som inte är at leka med. Hans s.k. flickvän av någon sort spelas av Winona Ryder som lurats med i filmen och hon i sin tur känner MC-bossen vars son dog i razzian och som nu kan peka ut Stathams karaktär Phil Broker samt utnyttja detta då man vill ha distribution för sitt knark. Snart kommer det ett gäng mördare från storstan och det blir litet knivigt för Broker - som dock piskar helvetet ur alla och dunkar ny ordning i staden där sheriffen (Clancy Brown) sitter på två pallar. Helt enkelt en enkel och förutsägbar historia som inte tillför genren något alls. Gary Fleder heter dagens lik som regisserat filmen med slutna ögon och vänster hand. Jag misstänker att Stallone har själv haft hand om actionscenerna och slagsmålen är brutala och blodiga. That´s it. Det är som att se på en gammal rulle som bonats och polerats för att passa 2014 års publik.


Nu är inte Homefront dagens besvikelse. Nähä, den ger absolut det man eftersöker då man ska se en film med slagsmål, dum intrig och förutsägbara händelser - inte speciellt välspelad, men kompetent ihopsatt. Man kan säga att Stallone och Fleder förstår sig på vad publiken som väljer att se filmen vill ha. Homefront vänder sig inte till en krävande, akademisk och/eller filosofisk publik utan i första hand till ett gäng filmtittare som inte behöver eller vill fundera på filmen mer än de 102 minuter som den rullar. Slit och släng-produkt i all sanning. Efteråt kommer man knappast ihåg vad som hände, vem som dog och vem som bara åkte på spö. Och som slutkonstaterande kan man säga att filmen är en John Rambo-light med små detaljer från Expendables. I själva verket var manus en gång i tiden något som skulle användas i Rambo-franchisen, men Stallone skrev en annan istället. Tur det - eller otur, vem vet?



INSIDIOUS 2

Dagens andra film som inte kittlar på författarnerven är Insidious: Chapter 2. Jag måste ändå säga att jag är gruvligt besviken. Riktigt besviken på riktigt. Den största delen av besvikelsen kommer från de facto att jag vrålgillade den första installationen av Insidious. Den var skrämmande och bra. Och så kommer man dragandes på sådant här skit. Jag är förvirrad och förbannad.


Då filmen började sa fru A att jag minsann fick följa henne till källaren, där vi har tvättstugan, efter filmen, för hon misstänkte att hon inte vågade gå ner själv. Så var det förra gången vi såg något som hette Insidious. Efter 15 minuter tänkte jag att det inte är någon risk att hon kommer att begära beskydd då hon ska hämta tvätten. Och så blev det. Hon klarade av att gå till källaren själv, jag gäspade och kände mig väl så missnöjd. Varför? Jo, det ska jag säga. Filmens inledning tar oss tillbaka i tiden där familjefadern Josh (Patrick Wilson) är ett barn och får hjälp av ett medium att skrämma iväg spöken som besvärar honom. Pojkens agerande kan tänkas vara konstigt, men genom ett antal osannolika vändningar i filmen får man senare en förklaring. Nåja, vissa får det i alla fall - de flesta har förmodligen räknat ut saker och ting med knäskålarna långt innan det blir aktuellt att avslöja hur det hela hänger ihop. Icke desto mindre rör vi oss igen i gränslandet mellan dött och levande, bu-effekerna kommer och går och i grund och botten ser vi samma film som vi redan sett för ett par år sedan. I själva verket så kändes det för en stund mot slutet att jag har definitivt sett allt detta förut, så lik är den sin föregångare.


Det finns moment i filmen som är effektiva, det kan jag inte sticka under stolen med, men det mesta är gammal skåpmat. James Wan har åter regisserat och han har öga för skrämsel, men mjölkar man samma ko på samma sätt år in och år ut, så börjar alla resultat se likadana ut. Alla effekter är förutsägbara och spänningen försvinner som en fis i Sahara. Att krångla till det för twistens skull är inte smart. Man måste ha talang att visa invecklade saker på ett enkelt sätt - annars får man finna sig i att förklara allt och det blir oftast något som hamnar i kategorin The Fucking Obvious. Som mogen filmtittare kände jag mig dumförklarad och James Wans försök till att skapa humor i det hela faller i obördig jord. Visst är det festligt med korkade karaktärer, men inte i en skräckfilm. Insidious 2 känns som en klumpig efterföljare till en suverän skrämselfilm. Spöken finns, mord och inga visor, färder till gränslandet och det som kändes äkta och vardagligt i första filmen är nu enbart fånigheter. Fånigt är inte samma sak som skrämmande. Detta gör James Wan till en regissör som jag inte skulle lägga mina slantar på. Han har visat framfötter och det rejält, men i och med denna film visar han också att han är (jag spekulerar) mättad av skräckfilm, bara människa, en som inte fixar detaljerna då det verkligen behövs, bunden vid kontrakt som han inte vill fullfölja. Vem vet?


Jag skulle inte bli förvånad om denna filmserie fick en tredje del också. I så fall ska det mycket till om jag ska se den. Jag älskar skräckfilm och anser att bra skräckfilm måste avnjutas minst 2 ggr per månad för att behålla balansen i underhållningskosten. Tyvärr växer dessa inte på träd och James Wan visar att han inte är en guru inom ett område som man nog gärna tillskriver honom. Insidious 2 har haft en minibudget på 5 mille dollari och den har minsann tjänat in sin präktiga vinst, men man kan se att det mesta i filmen är oförlåtligt pantat. Det värsta i det hela är att filmen är poänglös. Någon beskrev filmen som Poltergeist Goes Back To The Future och det kan nog vara en korrekt beskrivning - förutom att Poltergeist och Back to the Future är suveräna filmer. Nej, ska man se en skräckfilm, så ska man välja en som inte är flamsigt hopplockad, upprepande, rätt korkad och osammanhängade, d.v.s. Insidious: Chapter 2. I dagens sammandrabbning vinner Stallone galant över James Wan och det är inte att ta i. Det är sanning. Betyget är ett medeltal på de två filmer som nämns här.


©Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime