Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Blu-ray)

Fler recensioner
04 MAY 2014

"Riktigt dyr buskis som inte når hela vägen fram"

Jag och svensk film går inte riktigt ihop. Problemet är inte att jag skulle starkt ogilla svensk film per automatik, utan snarare att då svensk film är bra, så kan den vara mästerlig, men de flesta svenska filmer som prånglas ut varje år når inte ens medelnivå. Tyvärr. Således har Felix Herngren högst stora stövlar att fylla då har åtar sig att filma en av Sveriges mest framgångsrika, komiska romaner någonsin: Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann.

Gubbar på räls... och en döing


Jag läste boken litet mot min vilja, men då jag väl hade börjat, så kunde jag inte sluta. Min mening är att romanen duger utmärkt som underhållning, men den gav mig inget nytt att fundera på. Dylika, hurtiga ordformuleringar och märkliga sammanträffanden kan nästan vilken skribent som helst koka ihop - och många gör det. Icke desto mindre är romanen rätt fiffig på sitt humoristiska sätt, lättläst och harmlös och ger inte upphov till djupare filosofiska tankar. Jag kommer ihåg att jag funderade på hur en film skulle se ut och kom fram till att en TV-serie på 10 delar á 1 timme nog skulle göra saken, men se, så blev det ju inte. Det skulle bli långfilm och för att realisera det hela plockade man in Herngren som manusförfattare och regissör och parade ihop honom med Hans Ingemansson som har erfarenhet från Solsidan där han jobbat ihop med Herngren. Herngren är duktig på situationskomik, det erkänner jag villigt och han gör sig bra framför kameran också. Som regissör har han inte imponerat och jag är verkligen överraskad av att han fick uppgiften att filmskapa Hundraåringen. Men romanens popularitet och kraft fick folk att söka sig till biograferna i stora skaror och är en av de svenska filmer som inte gått back trots dess pris och trots att kritiker inte enhälligt gillat upplägget.

Gangster i kalsonger


Robert Gustavsson. Och så mycket mer behöver man inte egentligen säga. Alla vet vad han kan och han kan i princip allt som alla andra i branschen önskar att de kunde kunna. Jag har inget emot Gustavsson även om han numera känns överexponerad för det mesta och har inte förnyat sig sedan man såg honom på scen för första gången ihop med Killing-gänget. Gustavsson funkar lysande som Allan Karlsson, 100-åringen som sprängt sig från krubban till ålderdomshemmet och däremellan haft vidunderliga äventyr allstans i världen med kända och okända människor. Författare Jonas Jonasson får sin berättelse att kittla fantasin och jag tror nog att jag gapskrattade någon gång under läsningen och i vilket fall som helst log jag mest hela tiden, för romanen är rolig. Filmen är inte lika rolig. Och det i sig är rätt konstigt, för Gustavsson brukar vara lustig och Herngren vet hur man ska vara underhållande. Här kör kompisarna dock skallen i betongen och det är inte speciellt roande. Och faktum är att jag inte begriper att man i hela producentledet accepterat att filmen med tvång riktas mot en så bred publik som möjligt med så sedvanlig Gustavssonkomik och landsbygdshumor som möjligt istället för att försöka insupa romanens fiffighet och plocka hem mer stilpoäng. För dem som inte läst boken kan filmen vara mer tillfredställande, men för mig blev filmen en relativ besvikelse - den är inte lika rolig och det saftigaste roliga saknas helt och hållet.

Allan på Gulag


Besvikelse, ja, men också en film som är bättre än medelfilmen i Sverige. Filmen är så pass bra att den tål att ses två gånger, men inte på grund av dess humor eller skådespeleri utan för att den ser förbaskat bra ut. Sminket är i världsklass och de digitala effekterna likaså. Gustavsson gör det han är bäst på och hans medaktörer Iwar Wiklander, David Wiberg, Mia Skäringer & Jens Hultén är suveräna - helt i samma klass som Gustavsson själv. Men så brister Herngrens kunskaper och producenternas vakande öga; birollerna övrigt lämnar en hel del att önska. Vissa biroller är så uselt castade och genomförda att man nästa skäms. 63 miljoner kronor har kalaset kostat - och det syns - men man kunde ha satsat på att vara petnoga även med birollerna. De utrikiska skådespelarna klarar sig generellt bättre än de svenska birollsinnehavarna, men även där fallerar Herngrens humorsatsning i det enkla faktum att han inte kan/orkar överraska. Han kör med t.ex. Alan Ford (Snatch.) som gangsterboss och det skulle ju kunna vara roligt om det inte var så uppenbart och så Snatchlikt skrivet. Tempot i filmen är bra, men de olika händelserna i Allans liv känns som separata sketcher som inte hänger ihop speciellt väl. Karaktärerna får inget djup och den som man egentligen sympatiserar med än evighetsstudenten Benny (Wiberg).

Polisen är inte helskarp


Mucka inte med Mia


En gammal, full gubbe är inte per automatik rolig oavsett om det är Gustavsson eller någon annan som gör rollen. Nu är Gustavsson mästare på att spela en gammal, full gubbe, så det fungerar, men bara med nöd och näppe över vad man kan acceptera, för hans sedvanliga maner lyser igenom make-upen. Och skådar man verket noga inser man snabbt varför filmen ändå fungerar för de flesta, men inte för dem som kräver samma rappa stil som författaren använder. Humorsverige definieras idag, och har definierats av Gustavsson och Herngren snart i 20 år utan konkurrens. Jo, det finns andra roliga gubbar och gummor också - många är faktiskt roligare, men när matematiken om framgång kommer på tal, så ser man vilka som är vinnarna. Och vilka som syns mest, påverkar mest och som man litar på mest. Och så kommer samma män och gör högbudgetbuskis som inte når högre än amatörernas revy på en midsommardag där man saknar tajming, läser sina repliker övertydligt och drar humor ur situationer som inte är speciellt humoristiska. Det mest förbryllande är att Herngren och Gustavsson är båda specialister att riva rappa meningar ur hatten och snacka sig ur kvicksand om det skulle behövas. Vad har hänt? Det kan omöjligen vara frågan om tidsbrist, för man hade över ett år på sig innan premiären den 25 december 2013 och förvisso är de digitala effekterna imponerande, men inte så märkvärdiga att det skulle ha tagit för mycket tid och pengar i anspråk. Svaret ligger förmodligen i att man inte har haft ambition nog att utmärka sig som en förbannat vass film med underfundig humor, utan satsat på att vara så bred och tilltalande för en stor publik som det bara är möjligt. Då man väljer den linjen tappar man skärpan men vinner i gengäld publikens gunst. Inget illa menat, men publiken är för det mesta lättroade då det kommer till svensk humor. De 10 mest framgångsrika svenska filmerna innehåller egentligen bara en dramafilm - alla andra är komedier eller familjefilmer. Biopubliken gav sitt godkännande i Guldbaggegalan, men då branschfolket fick välja, så blev det inga priser trots tre nomineringar.

Bästa tändvätskan är ju bensin


Nu har jag sågat nog. Medtittarna, fru A och filmbranschindividen Henric Brandt skrek av skratt och jag fattade inte vad det var som var så roligt. Kanske är det så att mina förväntningar var för höga? Kanske är det så att min finlandssvenska bakgrund sätter käppar i svensk komediförståelse. Jag älskar i och för sig buskis och har garvat så jag gråtit åt Stefan & Krister, åt Gustavssons Klorindrickande och Babben Larssons verbala förmåga, men Hundraåringen lockade inte mig att skratta högt mer än några gånger. Däremot log jag nog ganska mycket och det i slutändan är ändå ett bra tecken och allt mitt sågande får nog ses som petighet och förväntningar som inte infann sig. Tekniskt är filmen enormt fin, men jag har orsak att kritisera dialogen. Det mesta låter helt okej, men Gustavssons gammelgubbemumlande som berättarröst fungerar inte. Man får vrida upp volymen ordentligt för att höra allt han säger och sedan sprängs en bro och då flyger öronen ur skallen. Moment 22 här. Bilden är kanonfin och musiken i filmen sitter som en handske. Extramaterialet är riktigt fint, massor av ryggdunk, men också informativt och trevligt att se.
Så bedömd i helhet med brister och fördelar i vågskålarna är Hundraåringen sevärd men långt ifrån en milstolpe i svensk filmhistoria.

På besök hos Sovjetledaren


©Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime