Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
16.00
Beställ innan 16.00, skickas samma dag!

Filmguiden

John Wick 1 (Blu-ray)

Fler recensioner
05 MAR 2015
John Wick 1 (Blu-ray)

Thriller från 2014 av Chad Stahelski med Keanu Reeves och Bridget Moynahan.

2.8 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
49 kr

"Rakt på sak, inga genvägar eller frågetecken."

När jag slängde på John Wick igår kväll var jag efter 15 minuter säker på att jag sett filmen förut. Det hade jag naturligtvis inte, men jag hade sett trailern och det räcker. I utlandet - i detta fall USA - har filmen rönt viss framgång och prominenta kritiker har gett filmen märkligt höga betyg. Så med stort intresse såg jag vad som kom att bli beviset för gårdagens Blogginlägg, nämligen att detta är en film om och med klyschor så långt ögat kan nå.

Vill ha


John Wick är också en film om stil. Kampsportsstil. Actionstil... eller snarare stilig action, ty av denna sort finns det massor. Fru A kom in 15 minuter efter att filmen startat och undrade på slutet om den hade innehållit i början något annat än bara slagsmål, för det är det som filmen består av. Nej, var svaret och så slutade filmen med buller och bång, precis som den hade börjat.
Nå, det fanns ett par minuter av upplägg till intrig, men även denna intriguppsättning är så tunn att den skulle kunna skrivas på ett halvt riskorn med en ganska tjock pensel. John Wick är yrkesmördaren som pensionerat sig till förmån för fru och familjeliv. Frun dör och inte går det många stunder innan ryssgangsterns vidriga idiotgurka till son slår John i skallen, dödar hans hund (som han fått av sin fru, ååååhhhh....) och har dessutom mage att stjäla hans Ford Mustang. What the Fuck? Vad ska man göra? Jo, John ger sig ut på hämnarstråt och på den vägen är det. En efter en faller de och det där med klyschor i film, ja, den kategorin fylls omsorgsfullt!

Överspel i Cage-klassen


Om man gillar stiliserat våld av den grövre sorten där hjärnsubstansdimma pyser i rutan allt som oftast, där skott avlossas mitt i plytet på 5 cm avstånd och där armar och bens korrekta riktning och infästning är en bisak, ja, då lär man inte bli besviken på John Wick. Keanu Reeves som den effektiva mördaren är ett perfekt val, för han har fysiken nog att genomföra det mesta själv och i bakhuvudet har man fortfarande hans insats i Matrix där man minsann sparkade skalle och lossade skott. Regissören av detta slagverk är en Chad Stahelski som råkar vara till vardags mestadels stuntkoreograf och stuntkoordinator. Och han var också Reeves double i Matrix. Så cirkeln sluts och nu leker han regissör. Jag säger leker, för han kan sin sak vad det gäller slag och spark, skott och explosioner, men någon mästerlig personregissör är han inte och lär inte bli det heller. En hel del av regiarbetet tillfaller producenten David Leitch som p.g.a. amerikanska filmregler inte kan få regicred, men de delade alltså på kakan. Inte för att det hjälpte den där delen där personregi kom in i bilden. Kanske har det att göra med att en annan producent var Eva Longoria och alla gick omkring och stirrade på hennes ben, eller nåt...

Massor av detta


Nu behöver Reeves i sin roll ganska litet uppmuntran till att agera mer än han gör. Stram i fejan, summa 1,02 miner och EN känsloyttring värd att notera. Annars är det pang på sak och det är ju sådana ting som Reeves är bra på. Som ärkebov noteras Michael Nyqvist och all ära till honom, men inte i denna film. Och inte i någon som inte är svensk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för då svengelskan swingar och överspelet når nivåer som tangerar Nicolas Cages anskrämligaste stunder blir det hela en hal stig att vandra på. Nyqvist hör till den där exotiska svenska vågen som amerikanare just nu är förtjusta i och mannen har många projekt på andra sidan pölen. Hoppas han får chans att visa att han även kan agera som folk, inte som en stereotyp ryss som pendlar mellan välklädd, djup filosofi och Rasputinsk galenskap, finsmak och brutalitet som bara är löjligt. Även i saga och förbannad fabrikation måste det finnas ett uns av sanning. Här finns ingen. Ryssfånens idiotson, ärkestereotypen nr. 2 spelas av Alfie Allen på ett sätt som gör honom föga heder som skådespelare eller som karaktär. Han är avsevärt bättre i Game of Thrones. Mest överspel och osannolik sanslöshet erbjuds av Adrianne Palicki som yrkesmördaren Miss Perkins. Jag vet att detta är bara film och påhitt, men jag kom mycket nära att skämmas ihjäl mig under de få stunder som Palicki och Reeves ingick i en konversation. Suck. Tur att man har Ian McShane i en mikroroll som räddar en del och roligt är det också att skåda en åldrande David Patrick Kelly som en städare av rang. Små detaljer, men kul.

Jag vill också ha, menar ryssonen


Alltså talar vi om en film där substans är lika med noll och där tillfredställelsen kommer utav att vi får se en strömlinjeformad våldsfilm utan krusiduller. Här finns inget som knyter oss till en specifik tid, stad eller ens politiskt klimat. Vi bara finns och sedan dödas det. Man kan inte finna en sympatisk person, inte en som skulle representera lagens trygga arma eller ens en som man kunde tycka synd om. Hunden kanske, men t.o.m. den är fejk. Man bedövas inom 10 minuter och så flyger kroppar och kulor som om man hamnat i WWIII. Actionscenerna är förvisso fenomenala, men det räcker inte riktigt till. Lyckligtvis har man skippat den där skakiga kameran som får epileptiker att rycka illa och oss andra att bli neurologiskt skadade. Kameran är rörlig men stabil och man kan följa Wicks alla moves noga. Inget lämnas åt fantasin och det gör filmen till en behaglig tittupplevelse... om man nu njuter av våld och andras misär. I slutändan är detta dock en fetischfilm för vapen, bilar och närkamp. Fotot tangerar nästan porrfilm med passlig musik i bakgrunden, grymtanden och kamerasmekningar så man nästan får galla i halsen. I ställer för patte och rumpa får vi krökta käkben och skotthål, men jag dömer ingen. Vi har alla våra preferenser.

Son och pappa har meningsskiljaktigheter


Blu-rayutgåvan är riktigt bra. Man kan ju observera för intressets skull hur man i postproduktionen fixat till färgscheman att passa stämningen, men icke desto mindre är svart svart och vitt riktigt vitt. Detaljerat och snyggt. Ljudet är inspelat i Auro 11.1 som är Barcos variant av Dolby Atmos, kan man säga. Vi kan riva ur BD:n 7.1 och det låter förbannat bra. Jag vill nästan använda ordet referens, men så exalterad blev jag inte. Men nästan. Extramaterialet ger oss sedvanligheter, men just det man egentligen vill se. Musiken föll mig inte i smaken. Punkt slut.

Jaja, vad ska man säga?


Man kan säga att man får valuta för pengarna om det är action-våld-vettlöshet man är ute efter. En som tror sig finna ett finstämt porträtt av en pensionerad yrkesmördare son drunknar i sin sorg kan leta vidare. Man ger en orsak och så är resten blod och splatter. Ingen höjdare, men den fyller sin funktion mer än väl.

©Janne Ahlgren

2015-03-05 11:35
jimsan: Du glömde nämna Willem Dafoe bland alla biroller. Nu gjorde han visserligen en standardroll på autopilot som inte lämnade något bestående intryck. Men ändå? :)
Svar från Discshop:  Förvisso, men sällan har man egentligen sett en karaktär som inte tillför något, så därav ingen kommentar. Men visst finns han med. :-)  /Janne
Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

16.00

Beställningar innan 16.00, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2019 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime