Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
16.00
Beställ innan 16.00, skickas samma dag!

Filmguiden

Jurassic Park - Ultimate Trilogy (Blu-ray + Digital copy)

Fler recensioner
27 OCT 2011
Jurassic Park - Ultimate Trilogy (Blu-ray + Digital copy)

Alla tre filmerna samt över två timmar med helt nytt extramaterial!

5.0 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik

"Ducka! T-Rex härjar i filmrummet!"

Jag älskar boxar. Man får alla godbitar i en och samma förpackning. Man kan välja och vraka som man vill, se när man vill och dra ut på nöjet om man vill. Boxar är guld - om det sedan inte skulle vara så, att vissa, någon eller alla filmer i boxen visar sig vara undermåliga. Ingen i Jurassic Park-boxen är undermålig, men som så ofta i följetångssammanhang blir inte berättelsen om urtidsdjuren direkt bättre ju längre man kommer i serien. Tekniken excellerar, men berättandet börjar halta, dock inte mer än vad man kan tåla ty:

Jurassic Park

Tuff parkvakt har ordning på det mesta


Det finns inte många filmer som kan mäta sig med Jurassic Park vare sig det gäller nyskapande filmteknik eller ekonomiska framgångar. Även som en spännande actionfilm är den i sin fantastiska sci-fi-action-dramagenre fortfarande närapå oöverträffbar. Jurassic Park är, och kommer att förbli, en ikon bland fantastiska filmäventyr. Jag har alltid sett film och filmunderhållning som en fantastisk form av upplevelse och trots den massiva mängd film jag konsumerat har enbart 2 filmer genom tiderna fått mig att huka, gråta, skratta och uppleva upprymdhet som knappt går att beskriva. Den ena var Jordbävningen vars Sensurround-ljudanläggning fick rappningen i biograftaket att trilla ner på publiken (hur kul som helst) och Jurassic Park som jag såg ihop med ett par grannflickor i Örebro. Deras iver och inlevelse drog skeptiska mig med i en värld som sedermera ingen film har återskapat i upplevelsekänsla. Många filmer har påverkat mig, men det är en helt annan sak.

Girig skurk, det ser man ju klart


Guldkalven och den i historien mest framgångsrika regissören Steven Spielberg har signerat detta otroliga äventyr. Även om han regimässigt och berättarmässigt överträffat sig och Jurassic Park många gånger efteråt, så är Jurassic Park en milstolpe i hans karriär likt en annan av hans djurfilmer, Hajen. Och egentligen är det inte mycket som skiljer denna film från många av hans andra produktioner. Sakta men säkert bygger han upp ramar kring en förväntad händelse, en sammandrabbning av olika krafter, som leder till antingen en emotionell kamp eller ett våldsamt inferno av Spielbergianska fantasier. Mycket karakteristiskt och mycket effektivt. Spielberg må man ha många åsikter om, men att berätta en historia, det kan han göra mästerligt. I detta fall höll magikern dessutom på med Schindlers List samtidigt! En annan kan knappt åka hiss och tugga tuggummi samtidigt. Tala om att ha koll på läget!

Tårar av glädje


Spielberg & Co är noga med detaljer. Visst kan garvade vetenskapsmän och petnoga amatörer hitta ett och annat svart hål i hans berättelse, men det är totalt onödigt att spoliera en lyckad filmkväll genom att dra fram de senaste vetenskapliga rönen i genetisk forskning eller de fysikaliska omöjligheterna i det ena och det andra. Gör man det, så missar man poängen! Hål att fylla finns det alltid oavsett film och filmskapare. Spielberg är en underhållare och som sådan en av de bästa. Han vill få oss att skratta, rysa och gråta på kommando och han lyckas till synes hur enkelt som helst. Det är hans styrka. Och hans nackdel, för det är också lätt att kritisera en formel som fungerar på nästan alla. Spielberg är filmvärldens Apple. Överlägsen, men alltid ifrågasatt. Är alla hans idéer hans egna? Allt Spielberg gör är ju bara en kopia på någon annans verk eller sina egna tidigare produkter med en liten twist. Jaja, jag för min del är trött på missunnsamhet när det gäller Spielberg - och Apple för den delen också.

Parkattraktionerna går till attack


Spielbergs åtaganden stärks av Hollywoods stora pengar, vänskapen och partnerskapet med George Lucas och hans effektbolag, ILM, samt att han får göra precis vad han vill utan att någon egentligen ifrågasätter det. För Jurassic Park anlitade Spielberg och producenterna ett specialeffektsteam som gjort underverk med datorer och animatronik. Specialeffekterna och datatrolleriet fick 1993 åskådarnas ögon att hoppa ur sina fördjupningar, gömma sig bakom soffan och söka en trygg nalle i famnen då man skulle gå och lägga sig. T-Rexen är inte mindre än fenomenal (även nu 20 år senare) och kan skrämma ordentligt de minsta, så tänk två gånger innan ni skruvar upp ljudet i bioanläggningen på max och låter projektorn visa två meter långa tänder för junior i blöjan. Visst, denna film kräver, för att uppnå himmelska höjder, en bra hemmabioanläggning, ty i små TV-rutor krymper den storslagenhet avsevärt som Spielberg så noga planerat. Man ska kunna njuta av alla dollars som plöjts ner i ljud och bild, men inget för de minsta, det vill jag lova. En gång i tiden var tusentals biografer tvungna att installera DTS i salongerna för att alls kunna visa filmen.

John Hammond börjar ifrågesätta sin egen kreation


Om man vill leta efter svackor i sammanhanget, så skulle det då vara förutsägbarheten, som bygger på Spielbergs arbetssätt. Man vet och man anar, men ändå förbryllas man. I den meningen är Spielberg som en häxmästare på scen. Man vet och ser men förstår inte hur. Film står och faller dock lätt med att skådespelarna fördärvar en bra berättelse. Ett sådant misstag skulle Spielberg aldrig göra och jag kan inte direkt komma på att någon någonsin skulle ha gjort bort sig framför mästerregissörens kamera. John Belushi var förvisso patetisk i 1941, men utöver det brukar skådisarna vara perfekta. Jurassic Park kunde omöjligen ha en bättre ensemble än den har sedd till tidens anda, kostnad och utbud. Sam Neill kunde kanske ha ersatts med en annan halvdyr stjärna, men såhär i backspegeln sedd var han perfekt. Neill är det mänskliga ansiktet man kommer ihåg från JP-franchisen. Det andra ansiktet tillhör Jeff Goldblum som spelar skeptikern, matematikern och motsatsen till allt entusiastiskt som parkens grundare John Hammond (Richard Attenborough) förmedlar. Goldblum lockades tillbaka till del II i serien, men då var nyhetens behag liksom borta. I JP är Goldblum dock perfekt irriterande och charmig. Laura Dern spelar filmens kvinnliga fägring och hon gör förvisso bra från sig, men jag har alltid känt att om någon kunde lätt bytas ut, så skulle det ha varit Dern. Bara en känsla, omöjlig att förklara. I saftiga biroller ser vi ymnigt rökande Samuel L. Jackson som labbråtta, Dwayne Knight som råttan med pest och Bob Peck som parkens väktare. Alla lämpligt överdrivna i sina roller, precis som man förväntar sig.

Raptorer på matjakt i kök


Den absoluta huvudrollen har T-Rex och de andra dinosaurierna med snabba Velociraptor som Hajen på torra land. Mycket skrämmande och mycket väl genomförda. Kombinationen av mekaniska och digitala effekter är än idag nästan obegripligt bra och det rasande tempot får åskådaren att hålla andan då lugnet i parken byts ut mot spänning och action för hela slanten. Klart att filmens tyngdpunkt ligger på dinosaurierna och deras olämplighet som zoodjur och ser man detta som en defekt i filmen på människokaraktärers bekostnad, så må det då vara så. Min mening är att filmen har vuxit genom åren och är nästan 20 år senare fortfarande en ganska fullständig upplevelse som jag har sett olovligt många gånger och än är det inte slut med tittandet.

En matematiker och dinosaurier går inte ihop



The Lost World: Jurassic Park

Man är inte dummare än att man mjölkar ut den ko som börjat lägga guldägg... eller hur det nu var. I vilket fall som helst ville herr Spielberg helt naturligt reprisera succén och även göra saker som nyare teknik gav honom möjlighet till. Och varför inte? Dinosauriehysterin hade inte på något sätt lagt sig och i månader hade publiken ängsligt, och nerlusade med hype, väntat på att få se T-Rex härja igen. Och så blev det 1997. På gott och ont.

Storviltsjägaren intresserar sig av stora byten


Numero duo blev, precis som ettan i serien, en veritabel kakofoni av effekter, spänning och en hel del humor också. Med finputsad teknik kunde man ställa åskådaren ännu närmare händelserna och Spielberg lät filmtittaren sitta på stolskanten då har tog fram sina häftigaste trix. Berättelsemässigt behöll han en likalydande historia som uppspelades i del ett. I The Lost World kommer man till Site B, en annan ö, där forskning bedrivits, men som varit tom på folk i fyra år. Där har livet hittat en utväg, skräcködlorna frodas och sociala strukturer har bildats. John Hammond, åter spelad av Richard Attenborough, har petats från sin styrelseplats i dinobolaget och pengasnikna jurister har tagit över. Hammonds idé om en temapark i urtidsanda ska tas i bruk igen och in med folk till Site B för att fånga in ett gäng urtidskreatur så att dessa kan få sig en plats på ett zoo i San Diego. Hammond själv skickar in sitt eget team i hemlighet och som sig bör går allt åt helvete och åskådarens roll är att gissa vilka som lever då sluttexterna börjar rulla. I en Spielberg-film är inte denna gissningslek så vansinnigt svår. Samma gällde f.ö. del 1 också.

Mamma T-Rex söker efter sin unge


Alla JP-filmer innehåller logiska och vetenskapliga hål av Titanicstorlek, men i sammanhanget spelar dessa ingen större roll. Vi vill se hur saurier härjar och vid sidan av detta spelar det ingen roll om Julianne Moore spelar över, om Jeff Goldblum spelar samma roll han alltid spelar och om Sam Neill inte gillade att jobba med dinosaurier i del 2, men dock i del 3 och 1 och kanske 4. Skit samma. Det är ögongodiset vi vill åt och det är precis det som Spielberg och Lost World bjuder på. Till skillnad från Hajen eller JP 1 behöver vi inte vänta länge för att få se djuren härja. Dels är de fler och tekniskt är de ännu mer imponerande. Scenen där två T-Rexföräldrar demolerar bilar och vagnar söker motstycke i monsterfilmer av alla storlekar. Beslutet att bygga verkligt stora och tunga hydrauliska modeller gör att man håller på att slå volter i soffan då dessa ryter och attackerar människorna mitt under en tropisk storm. Då man tror att man sett ungefär allt, skruvar Spielberg upp tempot och flyttar berättelsen från en avlägsen ö mitt in i en storstad.

Stormare tror inte att småödlor kan vara farliga


Greppet med att flytta berättelsen kändes litet fånigt och kanske t.o.m. onödigt, vill jag minnas att jag tyckte en gång i tiden. Åter, filmen har vuxit med åren. Detta är saga och filmberättande som man inte skall eller bör ta på så stort allvar att man känner sig tvungen att avhandla eventuella filmvetenskapliga storfrågor, samhällskritik eller huruvida filmen platsar bland Greenwich Villages Artfilmsfestival eller inte. Detta är ett äventyr som baserar sig på en enkel röd tråd, olika sekvenser som finns för att få oss att gapa av förvåning, spänning och skratt och så mycket mer är det inte med filmen. Helt klart är att JP 2, trots sin mer avancerade teknik, är inte i klass med första filmen vad det gäller slagkraft och berättarkonst. Summerat är den dock en rätt häftig bit underhållning och för min del är det just det jag vill uppleva då jag investerar i film på bio eller hemmabiografen. Med detta är det inte sagt att jag bara gillar ytliga och teknikdrivna, glättiga och opersonliga Hollywoodfilmer, men sanningen att säga är dessa i hemmabiografsammanhang mer värda för mig än polska konstfilmer enligt filmfakultetens finare regelbok. Smalare film är naturligtvis lika viktig, men ändå...

Juristerna ryker i JP-franchisen


Skådespelarmässigt ligger huvudsaken i dinosaurierna, men Jeff Goldblum är primus motor i filmen ihop med Julianne Moore. Inga revolutionerade insatser, men bra nog för att vara trovärdiga i sammanhanget. Peter Stormare gör en av sina härligaste överspel som skurk och Pete Posthletwaite lyser en stund som storviltsjägare. Spielbergs fascination för barnskådespelare och förmåga att få dem att agera lysande slår dock denna gång fel. Vanessa Lee Chester som Goldblums barn från något av hans äktenskap är helt enkelt irriterande. Inte så att filmen förstörs, men här skulle nog en annan flicka ha suttit bättre i rollen. Man jämför gärna med Ariana Richards från första filmen och skillnaden syns så tydligt att man undrar vad farbror Spielberg tänkte. Han ville väl vara politiskt korrekt, kan jag tänka mig, och så fick det bli som det blev. Vince Vaughn i en av sina första större roller och hans insats är perfekt i sammanhanget.

Willian H. Macy lockar Dr. Alan Grant på nya irrfärder


Som sagt, vi har redan sett detta. Slutförvåningen är inte stor, men resan dit är underhållande. Lost World är i första hand en pengamaskin, det kan vem som helst fatta, men den visar också att en uppföljare behöver inte nödvändigtvis stinka död saurie. Lost World är för mig som en gammal livelåt med Manfred Mann´s Earth Band nämligen covern på Times They Are A Changing; Hört den miljoner gånger och den förblir bara hur bra som helst. Vissa saker går inte ur mode, om man får uttrycka saken så. Vissa låtar och filmer går att uppleva om och om igen och likväl som Mann´s version av en gammal låt fungerar för mig i all evighet, fungerar Lost World för mig som suverän underhållning. Och den som inte blir litet uppskakad av T-Rexattacken i filmen måtte uppsöka antingen ögonläkaren eller i alla fall kolla om man har någon puls i kroppen.


Jurassic Park III

We are in deep shit, folks!


Man måste ibland fråga sig vad är det jag vill att denna film ska tillföra mig? Svaret måste väl oftast bli att man vill bli i hög grad underhållen och vad som behövs till detta krav varierar ju från folk till folk.

Vad det gäller Jurassic Park-historierna, så ligger inte underhållsvärdet i någon vetenskaplig logik eller överhuvudtaget i logik alls. Visserligen spekulerar lärda kretsar fortfarande i DNA/mygga/dinosaurie-problematiken, men då de flesta vetenskapsmännen dömt ut Dinosaurieprojektet som saga, men vissa andra spektakulära kloningsprojekt som möjliga, så får vi finna oss i att njuta av underhållningsvärdet utan exakt vetenskap och till förmån för dataeffekter, animatronik och massor av action. Herr Spielberg, är ju en hejare på att peta ihop intressanta filmframställningar där han oblygt kombinerar humor, spänning, spektakulära effekter och en ganska naiv, men mycket effektiv regi. Han är mästare på att överraska och då han lämnade regiarbetet i fallet JP3 till Joe Johnston erkänner jag att jag tappade intresset något. Jag hör nämligen till de kritiker som skarpt gillar Spielbergs stil och sväljer i mångt och mycket allt han matar mig med. Johnstons dittills mest ambitiösa projekt var Jumanji och den var ju ingen höjdare direkt. Fast helt dålig var den inte heller.

Inte den vanliga åkerödlan som pilar över gårdsplan därhemma


Alltså sänker jag mina krav och ser vad som händer. Jag väntar mig massor av action, fina effekter och en hel del spänning. Sanningen att säga så levererar filmen just detta och inte så mycket mera. I de flesta fallen räcker det och många kommer att nöjda lägga sina huvuden på kudden och drömma om att bli jagade av raptors efter filmen.
Så, den levererar det den ska, men räcker det? Njaa, inte riktigt. JP3 försöker visserligen inte vara så utmanande som sina föregångare och den är klart och tydligt en lättare produkt än JP1 och JP2 även om den i tonen i den är mörkare. Den har en kortare visningstid och den svamlar inte i onödiga spår. Det är bara rakt på sak, livet av folk och fundera senare om man kanske skulle ha begrundat dialogen noggrannare, skådespeleriet, logiken och fantasin - som i vissa fall håller på att få filmen på fall.

Urtidsmåsen är inte så litet irriterad över människobesöken


Vad som är riktigt undermåligt i JP3 är just manus. Jag skulle inte stoltsera med mitt namn på affischerna om jag skrivit denna geggamoja. Idén med handlingen är det i sig inget fel på men i synnerhet dialogen är under all kritik och har bara ett syfte: att föra filmen framåt så att även trögtänkta fattar vad som händer. Man lämnar inget utrymme för egna tankar eller antaganden. Händelserna accelererar sedan till max och fysiska lagar upphävs lika snabbt som medicinska faktorer sätts åt sidan. Flygplan störtar ner i en djungel, men ingen skadas. En ung pojke visar sig vara smartare än alla vuxna tillsammans. Människan springer hur lätt som helst ifrån dinosaurier med 5 meter långa ben och en tramplängd på 17 meter. Och dessutom springer den som djävulen själv efter pingstpastorn i bordell. Och sedan det värsta: Kvinnan i sammanhanget skriker och gapar på sin son och låter misstänksamt mycket som vidriga Ricki Lake i sin (tack och lov) gravsatta show. I alla fall lika irriterande och pinsam. Och ordet pinsam kan väl få karakterisera hela skådespelartruppen. Alla kan bättre. Synd att den mest intressanta karaktären blir dinofoder först.
Och då slår det mig: JP3 är som vilken som helst monsterfilm där pälsgubbarna jagar de korkade offren och där fulingarna dör först. Det finns en riktig B-filmskaraktär över JP3 och det räddar filmen från katastrof tillsammans med Stan Winstons makalösa dinosaurier. Just det, de är bra. Mycket bra!

Shit in the pants-moment


Ja, JP3 erbjuder en mycket fartfylld, effektfylld, ljudfylld, korkad och rätt våldsam stund. För våldsam för ungar under 13. Gillar man att pina sitt system och imponera på medellösare vänner, så är JP3 en film som får flickorna att dra upp fötterna från golvet och pojkarna att sprida sitt testosteron i rummet. Lite spännande är den ju i alla fall. Joe Johnston har under producenten Spielberg skapat en underhållningsfilm som håller sig noga borta ifrån finare filmkonst och låt oss se sanningen i ögonvitorna: Vi ser inte filmen för dess nyskapande och mångfacetterade innehåll utan för att den erbjuder eskapism i dess renaste form. Stort och massivt på alla sätt utan att anstränga intelligensen ens i ringaste grad. Spielberg visste vad han gjorde och Johnston gjorde det han var bra på. Se bara på Captain America! Vettlös, men ren underhållning för många pengar, snyggt och actionfyllt. JP III är inte en dålig produkt, den är bara inte lika bra som dess föregångare och (gissningsvis) inte i närheten vad JP IV kommer att bli om Spielberg fattar rodret igen.

Laura Dern gör ett snabbinhopp i JP III


Bonus & Musik

Fördelen med filmboxar som kommer ut i Blu-rayformat ganska långt efter att de tillverkats är att man hinner få ett perspektiv på det hela. Numera är det regel att alla filmer som har ens ett uns av självrespekt filmar allt och alla bakom kulisserna och under produktionstiden. Bra. I tradition som denna franchise bjuder för övrigt har man lagt litet extra möda på att skapa en bonusdel på varje disc (+en för Digital Copy) som innehåller ungefär allt man behöver och vill veta om alla tre filmerna. Det tar sin lilla stund att vada igenom alla dokumentärer och alla exklusiva Blu-ray-extra-special-material, men är man ett fan så gör man det i alla fall. Jag går inte in på detaljer för de är för många att referera till, men så mycket mer kan i alla fall inte jag begära av adekvat extramaterial. En hel del nya intervjuer, men också en hel del sådant som vi redan sett på tidigare jubileumsutgåvor.
Musiken i filmerna kommer från maestro John Williams och de priser och nomineringar som han inte har fått finns förmodligen inte. Han kallas för nyromantiker och de som inte har hört hans musik alls är antingen hörselskadade eller så har man aldrig sett en storfilm på bio eller TV. Spielberg använder honom nästan alltid och regissören vet hur man med musikens hjälp får tårarna att strömma eller ryggraden slå sig i knut. Williams kan läsa bild och tonsätta den med extrem finess och verkan. I synnerhet i JP 1 finns moment då man drar efter andan då musik och bild blir en kombination som går rakt igenom hjärta och hjärna. Så ska perfekt symbios se ut och låta.

Tekniskt då?

Tja, för att använda ett ord: Referensmaterial. Från öppningsscenen i JP slås ljudparameterana fast. DTS HD 7.1 Master Audio gör skäl för sin existens. Surrounden lever upp som om man stod i en djungel och då basen ryter till känns det i husstommen. Och då har vi inte ännu sett röken av traktorstora bestar som avser att käka upp en som en ostbåge i förbifarten. Alla tre filmerna kan fritt skryta med en ljudbild som förgyller en välkalibrerad hemmabio från lägsta subbmuller till högsta tänkbara pip. Ljudmixeriet har fått sig en uppgradering som heter duga och även om man säkert kan påpeka att en sprillans ny film med referensljud är bättre, så är dessa omdömen högst akademiska för vi hör på olika sätt och uppskattar olika saker.
Bilden i synnerhet kan vålla vissa frågetecken och det gör den alltid då vi tittar och talar om film som putsats till för att återge bilden på bästa möjliga sätt. Digital film är tekniskt felfri om det inte finns fel i inspelningsprocessen. Däremot behöver inte digital film vara av referenskvalité eftersom den kan vara dålig i dynamik, illa belyst eller annars bra ge känsla för att inte vara så bra som den bör. Vanlig film, 35 mm, har inga pixlar, men då man överför analog film till digital så görs detta i en process som antingen motsvarar ursprungsutrustningens kvalité och vi får suveränt material att jobba med, eller så är utrustningen inte den bästa möjliga. Universal använder inga billiga prylar eller okunnig personal. Digitaliseringen och rekonstrueringen av originalmaterialet är häpnadsväckande väl gjort. Det finns en del DNR (Dynamic Noise Reduction) men inget som man egentligen ens märker om man inte söker efter sådant. Jag kör min bildupplevelse på duk med bra projektor och relativt ny lampa och min mening är att bilden oavsett dess ursprungsålder är av högsta möjliga kvalité. Referens? Ja, jämfört med säg Avatar, som är referens hela vägen, ser jag inga större anledningar att mena att bilden i denna samling skulle vara sämre. Det är inte frågan om pixlar och hur filmen är kodad, det är frågan om en helhet och hur man reagerar då marginalerna i åsikterna är små. Tekniskt sett, i mina ögon, är denna samling helt i referensklass. Och som vanligt så ser man även det som inte är så bra i filmen, men det liksom hör till saken.

Summering

Jag tror inte att de finns en enda filmvän som inte sett filmerna eller t.o.m har en tidigare samling hemma. Jag har det och nu är frågan den, att ska man satsa många fina pengar på en trilogi som man redan äger och som innehållsmässigt är identisk med det man redan har? Ser du på en TV och skiter i allt vad surroundljud och subbasar heter kan du låta bli. Nyvärdet i denna samling ligger i en upphottad A/V-upplevelse som enbart kan avnjutas i full HD och med en ljudupplevelse som får håren att stå i nacken. 5.1 går bra, 7.1 lyser upp vardagen ordentligt. De som har sina filmkammare och är stolta över dem bör skaffa denna BD-samling, för den tidigare trilogin på dvd var inte tekniskt helt 100 och jämfört med denna befinner vi oss på olika planeter. Det är en fråga om övervägning, men lika litet som jag någonsin för över mina filmer till en portabel pryl, även om chansen ges, så kommer jag att köra mina gamla Jurassic Park-filmer i min apparatur en gång igen. Dessa däremot roterade inte sista gången, det är ju helsäkert.
Poängsättningen är inget problem. Alla filmerna är inte värda fulla poäng i innehåll, men det som recenseras är boxen. Eftersom jag anser att man får ett makalöst underhållningsvärde och en tekniskt fantastisk upplevelse, så slår jag till med fulla poäng i alla kategorier trots att JP III är avsevärt sämre än JP I. Men denna gång får ettans tyngd hjälpa upp även trean.

© Janne Ahlgren

2011-10-28 15:05
josenilsson: tack för svaret janne. En följdfråga då. Vad kllar du fö viksnings nivå? alltså säg vad det står på förstäraken detsamma när du säger att du har nivån på ljudet som en liten biosalong. Direkt inmatning så menade du allstå dts-Hd Mstr?
Svar från Discshop:  På min Onkyo syår det "direct" och volymen ligger på 60. Men volymvärdet varierar naturligtvis från förstärkare till en annan och i synnerhet i och med högtalarnas känslighet. Likaså kan ljudnivån vara låg på discen och då får man kräma på mer. Så det som finns på discen går bara som förstärkt igenom förstärkaren, inga filter eller "förbättringar. Är det 7.1 så kommer det ut så, och 5.1 med bara fem högtalare aktiverade. Förstärkaren har förvisso monga lägen där man kan njuta av 9.1 och allehanda  andra inställningar, men dessa bryr jag mig inte om då det gäller Blu-ray. Däremot kan en gammal dvd få litet mer sprätt i ljudet om man experimenterar ;-)  /Janne
2011-11-02 19:31
degnellr: Jag är inte emot regelrätt filmbrus när Blu-ray utgåvan gör detta rättvisa, men i fråga om den först filmen in denna utgåva ser man lätt att saker och ting inte gått rätt till i denna fråga. Det är nästan smärtsamt på sina ställen. Detta är nog den första gången jag någonsin applicerat bildbrus-reducering på min display för att minska dessa störande element något. Det förekommer ett vimmel av klagomål från konsumenter om denna utgåva på nätet just nu, och min känsla är att Universal ännu en gång får åstadkomma en ny utgåva á la Gladiator. Klantigt. Av en sådan mastodont-klassiker hade man, med full rätt, förväntat sig bättre. Man betalar ju trots allt för detta. Och nej, ingen som kan något om film eller Blu-ray förväntar sig att dessa ska se ut som en utgåva av Avatar.
Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

16.00

Beställningar innan 16.00, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime