Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 800 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Olympus has fallen (Blu-ray)

Fler recensioner
06 SEP 2013
Olympus has fallen (Blu-ray)

Action från 2013 av Antoine Fuqua med Gerard Butler och Morgan Freeman.

3.0 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik

"Chuck Norris kan få gå och lägga sig - här kommer Gerard Butler och räddar dagen!"

Kort sagt är Olympus Has Fallen inte en speciellt bra film. Inte på några som helst plan, för att vara helt ärlig. Jag blir inte personligen lika störd av överdriven patriotism som får många att spy galla, honnörer och den fasta tron på Gud, landet och friheten samt rätten att behålla sin livsstil. Darrande underläpp, stram blick, handen på hjärtat.

Presidentparet är så lyckliga i sin Beast


Det är lätt att vara klok och klanka på andras uppförande då man själv är på långt avstånd och inte är beläst nog att förstå, att mycket av det som vi kallar för patetisk patriotism med trumvirvlar och givakt, flaggbeskådan och så vidare är precis lika mycket tradition i USA som fylla gatorna till brädden då någon kunglighet här har namnsdag, föder barn eller då Bruce Springsteen kommer, för han är väl vid det här laget svensk adel redan. Jag har besökt USA många gånger och jag har sett flagghalning under militära former och hört en politiker tala om landet så jag trodde mig ha hamnat i Oz. Men faktum är att så gott som alla, som inte lever på den lägsta pinnen i USA, är stolta över sitt land. Spelar inte så stor roll om man är en stor företagsledare, skådespelare eller en som kör buss och har ett andra jobb därtill och bor i förorten med sin familj. De är kollektivt stolta. Även de som är av annan åsikt än sittande presidents parti är stolta och det syns i filmer som är primärt gjorda för en amerikansk publik. I Sverige har dagens film dragits kors och tvärs i sågspån medan många amerikanska kritiker har lyft filmen närmare medelmåttlig är direkt dålig. Klart att den fått usel kritik också, men även bra - något som svenska medier har varit ytterst sparsamma med.

Mike Banning käkar frukost tillsammans med Secret Service chef


Jag måste citera SvD: ... en anarkoindividualistisk och flaggviftande actionrulle där USA:s och världens hela hopp står till en av systemet litet stukad, men likväl tjurskalligt lojal och allt annat än välrakad machofräsare med goda färdigheter i närstrid. Denna mening beskriver filmen väl, men då en annan skribent ganska omotiverat använder uttrycket. - orealistiskt patriotiskt dravel? Det är värre än så. Olympus has fallen kan vara den mest korkade filmen som någonsin har gjorts. - så anser jag att man låter den amerikanska stereotypin som fastnat i alla våra huvuden styra åsikten om en underhållningsprodukt. Innan jag går helt in i filmen, så vill jag göra en annan jämförelse. Svenskar och finnar. Nidbilden är ju att finnarna super hårt, kan sin kniv, tuffa arbetare, tystlåtna, lojala och litet introverta. För att ta några exempel. Svenskarna är enligt finnar könlöst verlourfolk som daltar med sina ungar, högljudda, allvetande, krävande individer i ett land utan allmän värnplikt och ovanligt många har dragning till mer än bara heterosexuella aktiviteter. Så man behöver inte gå långt innan man hittar fördomarna. Jag som har rest en del kan säga att jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv för mitt folk då jag arbetade på kryssningsfartyg. Amerikanerna kan förvisso kräva och gapa, men det betalar sig fria från sin eventuella förolämpning alternativt är de mycket artiga och tacksamma då man erbjuder dem sin service. Svenskarna kan inte uppföra sig någonstans som folk och finnarna, tja, de finner sig i att inte delta alltför mycket i gapandet, men skulle något drastiskt ske, så hänger de på och då med full styrka och volym. Märk, jag talar om de mest extrema, inte alla.

Allt ser inte riktigt hich tech ut, det är klart som korvspad


Jag har personligen sett Vita Huset från ungefär samma ställe där man ser den 99 gången av 100. Då såg den fin ut och så mycket mer var det inte med den saken. Huset har stått där sedan anno domini 1800, men har inte alltid sett ut som den gör idag. Den har bränts ned och renoverats otaliga gånger, ett par riktigt stora ombyggen. Då presidenten inte är på springande fot, så finns här hans tjänstebostad och kontor. Därtill en hel del andra höga tjänstemän och fotfolk samt en okänd mängd säkerhetsfolk från Secret Service på insidan och United States Park Police på utsidan. Prickskyttar på taket, missilsystem, försvarssystem, kärnvapensäker bunker och en förstärkt struktur på huset hör att man inte tar sig in utan att bli haffad och ska man panga på huset med vapen, så bör vapnet vara stort och man behöver gott om tid. Men sådana dumheter brukar ju sluta med att man ligger där med 18 grovhuggna väktare från SS på sig eller ett hål i pannan. Men det är intagning av Vita Huset och presidenten ihop med vissa nyckelpersoner som är dagens tema. Hur ska man lyckas att komma åt den mest beskyddade människan i världen. Jo, se det har Nordkoreanska frihetskämpar som vill ena Korea kommit på. De har infiltrerat Sydkoreas regering och släpps in i kåken med egen säkerhetspersonal och enligt gängse regler. Men knappast har man haft passform av rumpan på stolen då det kommer larm om att ett Herculesplan inte lyder order och börjat skjuta på jaktplan och oskyldigt folk nere på backen.

Dagens antagonist nr 1


Presidenten jagas illa kvickt ner i sin bunker och med följer alla som fanns i Ovala rummet, utlänningar och allt. Samtidigt startar en hämningslös markattack och snart finns det inte en agent som står på två ben och håller vapen. Dock en f.d. agent i Secret Service som nu arbetar på finansdepartementet efter att han räddat presidentens liv, men inte kunnat göra något åt att hans fru dog i en olycka. Men han ser från sitt fönster attacken och snart har han röjt sig en dödfylld promenadstig till Vita Husets ingång, men då trappar koreanerna upp kriget med ännu större ammunition. Vår hjälte, agent Mike Banning (Gerard Butler) bryter ännu några individer av på mitten innan han kontaktar räddningsoperationens center via satellittelefon. Där sitter sedan Morgan Freeman som numera bara kan spela sig själv men som ska föreställa Talmannen Allan Trumbull och en hetlevrad general (Robert Forster) som dämpas av Secret Services kloke ledare Lynne Jacobs (Angela Bassett). Då de får kontakt med Banning, så beordrar de agenten att först hitta presidentens son, skicka honom till säkerhet och sedan frita presidenten.

Presidenten ger terroristen onda ögat


Och vad är det mer med det? Fan, Butler har nästan på egen hand besegrat Persiens arméer med 300 gubbar, så nog ska han kunna ta livet av 45 asiatiska snubbar, topptränade och disciplinerade samt straffa hårt den som från insidan har smort kuggen för att allt detta skulle ske. Den som inte med mikrometers exakthet kan räkna ut vad som kommer att utspelas är en amatör eller har glömt ta sina piller på morgonen, för detta är action modell 1A och här finns inte så mycket som en tillstymmelse till nytänkande eller fiffig vändning. Filmen genomsyras av skotthål i väggar och folk, våld och svordomar i vardagsformat. Tempot är bra och actionscenerna helt adekvata utan att någon höjer på ett ögonbryn. De digitala effekterna ger jag inte mycket för. Explosioner att större slag såg precis så digitala ut som de var och kraschar och rivning av monument är inte trovärdigt för ett öre. Trovärdighet, anser i alla fall regissören Antoine Fuqua, behövs nog inte och en one man army är helt enkelt tänkbart. Javisst, jag tror att en person kan skapa mycket jävelskap bland fienden om aktionen är väl planerad och utrymmet att röra sig på stort, typ jägare bakom ryska gränsen under vinterkriget och fortsättningskriget, men en ensam agent mot topptränade koreaner och dessutom förrädare är inte trovärdigt. Det gör inget. Tycker man att filmen ändå är spännande och man gillar slagsmål, vapenskrammel och förstörelse - varsågod, här finns klabbet.

Talmannens ögon orkar knappt hålla sig öppna. Dags för pensionering, herr Freeman?


Gerard Butler är inte världens bästa skådespelare, men han passar i råbarkade roller där han kan få spotta och svära, flexa litet biceps och visa att han minsann är en som man ska ta på fullt allvar. Han kan sin sak och hela filmen står och faller med honom. Aaron Eckhart som presidenten i knipa fungerar också, men jag fick inte den där känslan att nu gör han nog sitt bästa. Han stirrar, gapar och käftas emot, men vare sig han eller ultra-ärkestereotypen av asiatisk gangster Rick Yune övertygar mig om att de skulle vara mer än verktyg i filmen för att komma vidare. Bannings sjuksköterskefru är en karaktär som helt enkelt inte behöver vara med alls. Prologen till filmen är nästan pinsamt dålig och först då koreanerna knackar på börjar det hända och så pangas det utan helvete till sista minuten där presidenten talar sig varm om fred, minns stupade kamrater och gör upp med sitt förflutna. Det är här vi ofta kräks - eller i alla fall de som inte vet hur USA ser sig själv från insidan. Tro inte att våra seder är i amerikanska ögon alls märkligare. Jag har sett en amerikan glo med ögonen på skaft och hakan hängande då man på lokala bygdegården skulle sjunga och dansa med blomkransar i håret runt en fruktbarhetssymbol. Bara en sådan sak. Eller litet senare, då vi på finskt vis piskade hans rygg med björkris, tvingade honom att sitta kvar i bastun tills han bad om nåd bara för att bli slängd i sjön som inte var speciellt varm.
"Ni är inte fan kloka", skulle den svordomscensurerade översättningen av hans uttalanden låta, men följande dag tackade han artigt, sade sig aldrig ha sovit så gott och skulle låta installera i liknande svettkammare hemma hos sig. (vilket han gjorde!)
Denna lilla anekdot får visa att vi är olika och för amerikaner är stolthet över landet och flaggan av enormt stor betydelse. Detta speglas ofta i amerikanska filmer och amerikanerna är generellt sett nog inte medvetna om att vi skrattar åt överdriven patriotism - men själv står vi i givakt då kungen passerar eller då någon svensk ishockeyspelare/fotbollssparkare gör väl ifrån sig. Förolämpas Sverige av utrikiskt folk, så försvarar vi ofta landet rabiat och uppför oss lika illa som amerikanare då man hota dem.

Och arabvärlden jublar!


USA har en kort historia jämfört med länderna i Europa och Asien. Där vi har fått se tidens tand forma vår framtid har USA med sina enorma rikedomar och framåtsträvande, arbetsamma sätt kommit ikapp oss alla och passerat oss därtill. Det är faktiskt bara 237 år sedan amerikanerna frigjorde sig från Frankrike och England. Idag finns det inget annat land som förmodligen är så hatad som USA och terrorister när och fjärran vill ha USA på knäna. Man är medvetna om detta och filmmediet är ett sätt att boosta gräsrotsnivåns folk att inse hur överlägsen man är - som individ eller som samlad trupp. Flaggan är symbolen för allt det goda i landet och då terrorister kastar den på backen, så sårar man amerikanen rakt i hjärtat. Personligen kan jag tycka att patriotismen i filmvärlden har gått från att vara en självklarhet till att bli en detalj som man lägger in i filmen oavsett vad resten av världen tycker. Eller kanske för att resten av världen ska fatta att USA är störst, mäktigast och starkast. Olympus Has Fallen är just en sådan film som gör det klart att terrorn kan aldrig vinna även om skador kan uppstå och bakom USA:s resoluta inställning står Gud och det tackar man oblygt för. I Sverige får man knappt ens nämna saken innan någon diskrimineringsombudsmänniska kommer och spottar som en annan kobra om att man inte får ta skolavslutningen till kyrkan, sjunga en sommarpsalm eller ha kors och krucifix synliga i allmänna utrymmen. Inte konstigt att Islam växer snabbare än någon annan religion. Gerard Butler skiter i sådana petitesser och slår skallen i bitar på alla som kommer i hans väg. Men så är han ju skotte, hehe.

Don't bring fists in a gunfight... ja, det är så fånigt så det förslår


Sanningen att säga är intrigen fånig, logiska hålen är så stora att om de satt på min emmentalerost så skulle det inte finnas någon ost att förtära. Fuqua ger oss en habil actionfilm, men jag förvånas över att han/producenterna inte lägger litet mer tid på att lösa personlighetsfrågan och karaktärsutvecklingen. Det är den lätta vägen de tar; terrorister är karismatiska och starka emedan den ensamma vargen till hjälte får se ut som sju svåra år och har i sitt bagage minnen som pinar honom. Vi har sett samma upplägg 100 gånger. Trots sitt vilda skjutande och blodiga innehåll och förutsägbara dialogen är filmen en rulle som mitt i sitt propagandagapande lyckas underhålla för stunden. Och för den som tror blint på allt som USA säger eller vad Hollywoodfilmer tutar ut, så är Gud på Amerikas sida, amerikaner är bäst och den som tycker annorlunda kan man stoppa i det facket som är långt ifrån Vi och Våra Kompisar. Jag börjar nästan skratta då jag ser vad jag skrivit, för vi tar nog det här med film och patriotism i amerikanska filmer på mycket större allvar än vi borde. Ingen lyfter ett ögonbryn då finnarna prånglar ut massiva krigsfilmer där Sovjet (Ryssarna) kläms ner i galoscherna och man stramt konstaterar att Gud var på vår sida och varför inte; en finsk soldat motsvarar 10 ryssar. Men vad händer då den elfte kommer? Det bryr man sig inte om och Butlers karaktär är så oövervinnelig, så seg och hållbar att han lika väl kunde ha varit en Marvel-hjälte med superkrafter... eller en finsk soldat (snott från Okänd Soldat, Väinö Linna).

Blu-rayn lämnar en del att önska och det var länge sedan jag reagerade på att bilden inte är så perfekt som man är van vid. I ljusa scener finns inga större problem, men genast då vi befinner oss i litet mörkare omgivningar så, blir skärpan lidande. Inte så mycket att det stör någon annan än de som nästan sitter med oscilloskop i knäet för att mäta någon egenskap. Ljudet brakar loss på helt annan nivå och här sparar man inte på vare sig botten eller toppen. Musiken är just så passande som den bara kan vara med tanke på filmens innehåll. Extramaterial finns inte, men en dvd av filmen följer med.

Fuqua kan sin sak och Butler är grov och charmig nog att bära hela filmen på sina axlar. Effekterna är halvbra och spänningen stiger aldrig över medelmåttligheten, men nog kan man sitta där och gräva i popcornspåsen utan att få dåligt samvete. Egentligen är Olympus Has Fallen en idiotsäker satsning av såväl skapare som den som i sista ledet köper filmen och ser den. Filmskaparna tar i så det knakar, allt finess saknas och man passar på att se till att kineser inte längre är intressanta som fienden (för stora handelsavtal?) och att koreaner numera är de som får ta terrorismen i sina händer, nu då det är glest med aktiva talibaner i landet, men knökfullt av koreaner. Vi som nyligen har haft USA:s president på besök vet att säkerhet är A&O för Secret Service, så jag skulle vilja se vad en riktig agent skulle tycka om filmen. Förmodligen skulle han skratta ihjäl sig.

©Janne Ahlgren

Kundtjänst


Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 800 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2021 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Discshop.fi | SF Anytime