Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

18 SEP 2006
Rent

Drama från 2005 av Chris Columbus med Anthony Rapp och Adam Pascal.

3.8 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Rent (recenserad)

"Överskattad, men mycket proffsig"

Jag älskar musikaler och är inte sen att ösa beröm över de som beröm ska ha. Senare tiders storheter, Moulin Rouge, Chicago och Phantom of the Opera kammade hem alldeles förträffliga poäng och jag hade ingen anledning att tro att inte Rent skulle nå samma höjder. Och om man nu dessutom ser till att Robert de Niro är producent och Potterregissören Chris Columbus agerar herr direktore, så finns alla chanser att detta kommer att bli en gyllene stund. Dessutom pryds omslaget till dvd:n av idel beröm av alla de slag, så what can go wrong?

A Chorus Line?


En hel del, faktiskt. Efter stunden framför Rent satt jag kvar förbryllad. Jag insåg att filmen/musikalen inte uppfyllt de höga förväntningar jag hade även om jag försöker vara så neutral som möjligt. Jag var tvungen att öppna internätet och se hur spektaklet tagits emot annanstans så det inte är fel bara på mig. Och bekräftelsen lät sig inte väntas på. Filmen Rent har fått ett högst mediokert mottagande runtom bollen och jag drog en lättnadens suck. Min uppfattning var alltså inte helt åt helvete.
Men innan jag tillför i protokollet min egen mening, så vill jag bara citera en skribent från Filmsinrewiev som slår hammaren rätt mitt i pannbenet: Jag hatade varenda 135 minuter av denna film. Heroiska HIV-positiva New Yorkbor som inte gör något och som inte vill betala hyra och som idoliserar en transa som heter Angel. Och på ett sätt håller jag med om denna nedslående mening. Historien, som är en av Broadways med framgångsrika någonsin, är en sådan populistisk variant så man nästan spyr. Man ska alltså tycka synd om knarkare, HIV-positiva, frysande s.k. artister som inte vill betala hyra. Emellanåt brister dessa ut i sång och då kan man hitta guldkorn, men för det mesta känns denna intrig så konstruerad så man vill krevera. Märk nu väl, att jag ingalunda vill hacka på HIV-positiva och jag tycker verkligen synd om dem som drabbats av viruset genom slarvig hälsovård eller annan orsak som de inte själv kan styra, men i dessa upplysningstider, då man kan skydda sig och då man inte behöver injicera med skitiga nålar, är \"syndtyckandet\", som filmen vill framhäva, motbjudande. Att Chris Columbus får det hela att se riktigt snyggt ut jämnar inte ut missnöjet, snarare stärker det.

Kaffe i kalla bostäder, Village Voice i näven


Nåja, detta är en personlig åsikt, och för alla som nu får krupp av mitt omilda uttalande kan jag bara säga att i min vänskapskrets finns såväl bögar som en smittad, så jag vet var jag har mina värderingar och åsikter. Chris Columbus har tagit sig an berättelsen från en annan vinkel än kritisk och hans uppvisning av gänget i de kalla kvarteren blir en synnerligen effektiv, om också subjektiv, upplevelse. Hans kunskap om musikalen är bred och hans erfarenhet inom filmkonsten stor. Alltså finns det ingen anledning att misstro Columbus handlag då han börjar filmen nästan stillastående och ökar den allteftersom man kommer vidare till ett magnifikt crescendo med anbart några svackor på vägen. Columbus hanterar ämnet ensidigt, men så proffsigt, att man inte kan tycka illa om mannen i den stora stolen. Och hans stora vinst i målet är att han aldrig gör filmen till en \"film\" utan låter den fortfarande vara en musikal, nu i filmkulisser, inte på en scen. Detta är ett djärvt beslut och det som gör att han lyckas. En mer filmisk variant skulle säkert inte ha slunkit igenom kritikerkåren med mediokert betyg, här skulle man ha antagligen sänkt verket ordentligt. Men trots Columbus eftersträvan och det starka stödet från producenterna lyckas han inte göra Rent charmig. Hans fantasi slutanvändes antagligen i Potterfilmerna och Rent blir trots sin utformning en ganska steril upplevelse. Detta ihop med ett ämne som inte kan framkalla hos mig sympati. Usch, jag känner mig nästan elak, hehehe.

Poledancing i tunnelbanan


En annan aspekt är ju sedan musiken. De som gillar melodisk rockmusik blandat med tango och många andra musikstilar kommer att älska filmen. Jag anser att det är just musiken som räddar filmen från katastrof. Emellanåt svänger det utav syndiska mått, ibland blir man rörd av melodins finess och så kastas man plötsligt in i en humoristisk låt som man bara kan stampa takt till. Artisterna framför själv låtarna och ingen dubbas. Alla klarar sig lysande även om skådespeleriet lämnar en hel del att önska. Många tycks fortfarande tro att de står på scen och yvar sig som spastiska påfåglar. Visserligen är detta Columbus fel, inte skådespelarnas, så de är alla förlåtna. Men det ser ibland ganska illa ut, vill jag mena.

En stund lycka, en annan stund inte


Dvd:n är ungefär så bra som en dvd kan bli. Här talar vi om referensmaterial såväl i bild som i ljud. Inget går fel vad det gäller A/V. RENTav förbannat bra! Bonusmaterialet är snålt och ska inte noteras alls om man vill ha bakgrundsinformation om musikalen eller skådespelarna. Ovärdigt! Musiken då? Jo, de som gillar kommer att gilla hårt, men jag kan nog se en grupp individer framför mina ögon som förbannar denna sorts tonframställan som förkastligt. Jag gillade med liten reservation för vissa låtar.

Oundvikliga känslosvallningar erbjudes i legio


Rent har en egenskap som få filmer har och det är att ämnet och dess hantering i sig skapar en del kontrovers. Den tangerar områden som alla har en åsikt om och skulle man nu i dessa avslutade, historiska valtider fråga extremhögerns åsikt om icke hyrbetalande, AIDS-sjuka, arbetslösa artisters existensberättigande i en multimljondollarfilm (eller överhuvudtaget), kan man garanterat få ett annat svar än om man ställer frågan till de gröna eller FI. Ja, ja, smaken är som baken och jag ser nog mer brister än fördelar, men i sig är Rent en bra musikalupplevelse, som dock känns för populistisk för att väcka äkta sympatier. Jag säger nja och går vidare. Min dotter kommer dock att älska filmen, mina söner, i alla fall den 18-årige, gjorde det inte. Men vi kom alla ihåg Team Americas uppsättning av musikalen A.I.D.S. och skrattade gott åt igenkännandet. Usch vad vi är elaka, fy på oss.

© Janne Ahlgren

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime