Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
15.30
Beställ innan 15.30, skickas samma dag!

Filmguiden

Transformers 3 - Dark of the Moon (Blu-ray + DVD)

Fler recensioner
08 DEC 2011

"M-a-k-a-l-ö-s-t bra - och dålig!"

Det kommer en stund då man helt enkelt måste rannsaka sig själv och undra om hjärta och hjärna alls spelar på samma strängar. Då jag tittade på Transformers: Dark of the Moon, så kunde jag helt enkelt inte bestämma mig om filmen var ett gigantiskt bottennapp utan dess like eller om den faktiskt var en film som man inte kan låta bli att tycka om. Där föregående installation ännu attraherade mig p.g.a. hemmabioupplevelsen, så kom Transformers: Dark of the Moon så nära ett totalt misslyckande som man kan komma. Eller?

Tidiga månfarare hittar märkliga ting


Och just där kan vi stoppa all kritik gällande misslyckanden. Michael Bay, regissören av den skramlande soptippen, misslyckas inte! Inte om man mäter i pengar och framgång. All världens kritiker kan sitta med pannorna i bekymrade veck och sönderanalysera filmens cineastiska betydelse och samhällskritiska icke existens, men i slutändan spelar det liksom ingen roll. Bay drar hem pengar till sig själv, DreamWorks, Hasbro, och ja, alla som varit inblandade på något sätt. Det är inte få gubbar och tanter, det är många som får gott om stålar tack vare Bay & Co! Dyr produktion men filmen har spelat in fem-sex gånger sin insats, så att tala om misslyckanden kan nog bita talaren i röva en hel eftermiddag. Men kisar man ens litet grann och ger en öppning för ett uns av kritik, så ser man strax att filmen verkligen står och faller med de facto att man måste gilla Transformers mer än sin morsa, man måste kunna koppla loss all hjärnaktivitet man har och man måste kunna se och höra filmen som om det vore det sista man vill göra innan locket stängs för evigt. OBS! Nästa kapitel innehåller en spoiler, så läs inte om du inte vill veta det som ändå är uppenbart.

Shia tillbaks i sin paradroll


För mig personligen betyder ljud och bild så mycket att en dålig A/V-upplevelse, eller en bra, kan såväl rädda som stjälpa en film hur än innehållet ser ut. Transformers: Dark of the Moons innehåll är inte så invecklat. Ny Autobot, Sentinel Prime hittas på månen, Megatron uppenbarar sig igen med huvudskada och Optimus Prime kämpar mot busarna som har något riktigt stort på gång. Sentinel är en skurk, Sam Witwicky har fortsatta kärleksbekymmer och hans föräldrar är pinsamma.

Alla tiders mest pinsamma och onödiga biroller


John Turturro är inte längre det minsta rolig och Josh Duhamel kan nog vara den träigaste skådespelaren som franchisen innehåller och bättre blir han uppenbarligen inte. Shia LaBeouf är fortfarande som kvicksilver i en roterande lavoar och jag kan inte bestämma mig om han är ett geni eller helt enkelt ett misstag som såväl Spielberg som Bay och många andra låter sig luras av. Man kan inte säga att LaBeouf spelar över, men man kan säga att han spelar så mycket över att skalan på sätt och vis tar slut. Och däri ligger hans charm, för visst har denna unge man karisma och sannerligen skulle han lätt kunna plocka upp Indiana Jones hatt och köra vidare med den franchisen också. Mycket enigmatisk ung man detta.

Så, robotar var det. Stora, små, fula, strömlinjeformade och bisarra. Alla slåss mot varandra så kugghjulen strittar och däremellan talar man med exotiska dialekter, slänger fram visdomsord och demolerar saker som inte är robotar. Jo, det går också då man är en halv kilometer lång och roterar som en spastisk tunnelborr under Hallandsåsen. Fast där Hallandsåsen gör 3 meter om dagen så klarar Michael Bay av att förstöra en hel stad på ett par timmar. Robotar som slåss. Det måste man gilla. Gör man inte det och tar bort dessa ur filmekvationen så blir det kvar ca 8 minuter av omekanisk film. Dessa minuter är fyllda med skådespelare som gör sitt bästa för att försöka bli uteslutna från skådespelarförbunden av estetiska skäl. Ingen är normal, ingen är bra för den delen. Alla spelar över och de som ska föreställa litet mer fåniga gör det med överväxeln på. Det är nästa så man skäms. Samtidigt måste man inse att översynsmännen i verket, Bay & Producenterna (samt herr Spielberg hovrandes i kulisserna), vet exakt vad de begär av sina skådespelare. Bland dessa finns folk som kan kopplas ihop med såväl Oscar-statyetter som klassiker och kultfilmer. Så dåliga skådespelare finns egentligen inte i filmen. Inte ens Duhamel är dålig, för visst var han ganska acceptabel i Las Vegas. Alltså vet de ansvariga vad de håller på med. Fine, men åskådaren behöver inte tycka om det man ser.

En hel del product placement. Se om ni kan finna vilken produkt som här smygvisas diskret


Sentinel och Optimus konverserar


Så robotarna slåss och fördärvar. De smider onda planer och räddar oss från undergång. Effektmakarnas prestationer är m-a-k-a-l-ö-s-a. Det är en sanning som man måste beundra. Även jag som anser mig vara hyfsat rutinerad inom filmiska erfarenheter, ljudskapande och kritiskt skådande fann mig i hemmabiosoffan med halvöppen mun och vidöppna ögon då downtown Chicago mosades till pulver av en enad maskinpark. Mycket har man sett, men är man ute efter massiva effekter och rekordsättande robotskrammel, så finns det nog ingen annan film som kommer ens i närheten. Inte ens de två andra Transformersfilmerna ihop kommer i närheten, så man får finns sig i att seckla saliv en stund om man nu råkar vara teknikfrälst som Eders Trogne.

Shia flyger och Bumblebee är hack i häl


Då man sedan lyckas klämma fast käften igen och titta litet noggrannare på de mänskliga rollinnehavarna så kan man konstatera att Megan Fox inte längre är med som hjärter dam. Fox hade den dåliga smaken att tala om Hitler och Bay i samma mening, sägs det, och hennes engagemang var inte längre så nödvändigt. Nu finns det även andra versioner av avhoppet, men denna faller mig gott på läppen. Bay är en krävande regissör och lär ha ett hisnande tempo och höga krav under sina inspelningar. Fox har ersatts av Rosie Huntington-Whiteley som Sams kärleksintresse och jag har då aldrig, aldrig, aldrig sett en personkemi mellan tvenne kära som stinker så illa som denna mellan Sam Witwicky och Rosies karaktär Carly. Inte nog med att Rosie själv är urusel i varje scen hon gör, hon drar med sig även de skådespelare som annars skulle vara acceptabla. Lytesmässigt kunde jag inte dra mina ögon från hennes läppar vilka förmodligen till vardags är utrustade med varningsskyltar om potentiell explosion av silikon och botox. I jämförelse såg Megan Fox ut som en perfekt ängel och agerade som en Oscarvinnare. Vad har Bay tänkt på? Han kanske var sugen på fiskläppar i sötsur sås under castingdagen?

Shit blows up!


Transformers: Dark of the Moon har som sagt inte blivit en storfavorit bland etablerade kritiker. Visst finns det yrkestyckare som tycker gott om filmen, men dessa är i en klar minoritet. Jag vill inte gå så långt att jag skulle börja hata Michael Bay eller ondgöra mig över Hollywoods ytlighet, men jag kan inte låta bli att citera New York Posts recensent Lou Lumenick då han hostade ur sig pricksäkert:
Director Michael Bay, Hollywood's answer to the Antichrist, isn't primarily interested in your soul, though his movie does a pretty effective job of sucking that away (and sucking, in general).
... He's a seductive devil, that Bay.

Och så är det ju. Bay gör sak av skräp och gör det så tekniskt väl att han hamnar i samma technokategori som James Cameron, Spielberg och George Lucas vars datakraft (The Force) har noggrant utnyttjats till max. ILM har fått slå knut på sig själva för att rendera denna film till det vi kan skåda på våra hemmabioanläggningar.

Spared no expense!


Och däri ligger sedan det som får mig att inte lägga en pizza varannan minut. Filmen är förvisso inget mästerverk i manuskategorin, men där den imponerar, så gör den det med pondus. Jag talar naturligtvis om ljud och bild. Bay fuskar inte och tar inga genvägar då robotarna ska agera eller då städer ska rämna. Dolby TrueHD 7.1 får huset att skaka som om det fanns en egen rivningsrobot i källaren. Här talar vi om en bas som verkligen är så potent att vi ljudbögar får nästan anse att detta är pornografi. Vi talar inte om finkänsligt mixat High End violinkonsert utan fananammahelvetesjävla bombardemang av frekvenser från alla tänkbara håll och detta ackompanjerat av en bildupplevelse som helt enkelt är i referensklass oavsett vilket system man använder för att se filmen. Bilden är, i brist på annat ord, perfekt. Musiken som man komponerat är så pompöst marschpatriotisk att man mår illa, men samtidigt ger den filmen en ram som är helt enkelt mönstergillt. Jag hatade musiken, men i filmen sitter den som en handske. Det som inte är bra vad det gäller utgåvan är den totala bristen på extramaterial. Inte ett skit och jag är litet förbluffad över detta. Nåja, kanske det är lika bra det, för man har nog fått sig en dos Bay så det räcker och blir över även utan extramaterial.

Helt naturliga (fisk)läppar i attackmode!


Att betygsätta Transformers: Dark of the Moon är på snudd det svåraste jag har varit med om. Dels är filmen skräp, illa skriven och dåligt agerad. Dels är den ett tekniskt mästerverk som ger hemmabiofantaster och robofans precis det man vill ha då man en gång satsade sina surt förvärvade i bra ljud och bild. Vilken del väger mest? Tavlan eller ramen? Jag är benägen att hellre fria än fälla och då A/V betyder mycket för mig och är en avsevärd del av underhållningsvärdet så ger jag filmen ett relativt högt betyg. Transformers: Dark of the Moon gör för sin publik det den förväntas göra och det är ingen som kan påstå något annat. För den delen av publiken som av misstag råkar se filmen och är i grunden mer lagda åt Magnolia-stilen kommer Transformers: Dark of the Moon inte att ge vare sig behaglig ståpäls eller mysrysningar. För dem är filmen ett monster som inte borde få existera, bortkastade pengar och slösad talang. En film som använder alla tänkbara klyschor, stereotyper och är ett praktexempel på hur ett uselt manus kan bli megafilm om man bara vill, kan och måste lyckas. Nåja, filmen är i alla fall avsevärt bättre än Transformers 2. Och det är ju en merit i bautaklassen, bara det. Bedöm själv! Jag ger en trea till allt utom utgåvan som får en femma. Egentligen skulle jag ge noll till allt utom utgåvan, men filmen ÄR ju underhållande... vilket dilemma.

©Janne Ahlgren

2012-02-13 10:49
PixelSynth: Såg den här på bio i 3D och det var bland det häftigaste jag varit med om och det skäms jag ej för att säga trots att jag är 29 år och har barnasinnet i behåll! Köpte filmen på Blu-Ray 3D häromdagen och blev lika sanslöst imponerad en gång till. Rent audiovisuellt så är det här ett mästerverk av sällan skådat slag. Jag kan inte komma på en enda film som har bättre bild och ljud än den här. Referensmaterial rakt igenom i min mening. Som underhållning är det här en fullpoängare då man blir äckligt road i över två och en halv timma och det är ju själva meningen med den här typen av film!
Svar från Discshop:  Äckligt road är rätt uttryck!  /Janne
2012-02-25 05:19
ferrrren: Mycket bra skriven recension, jag håller med dig på alla punkter. Filmens handling och skådespeleri får en att klia sig på huvudet medan ljudet, bilden och CGIn ger dig en upplevelse av en väldigt dyr porrfilm. Filmen förtjänar ett högt betyg bara för det ILM och ljudnissarna har gjort på 2 år.
Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

15.30

Beställningar innan 15.30, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2020 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime