Fri frakt
Fri frakt när du handlar för över 600 kr!
16.00
Beställ innan 16.00, skickas samma dag!

Filmguiden

03 JUL 2012
Twixt

Skräck från 2011 av Francis Ford Coppola med Val Kilmer och Bruce Dern.

2.6 - Recension av: Janne Ahlgren
Handling/Manus
Skådespelare
Regi
DVD-produktion
Musik
Twixt (recenserad)
99 kr49 kr

"Coppolas stora skämt?"

Excuse what now? Man kan fråga sig vad den mer världsberömde regissören och legenden under sin livstid F.F. Coppola har gjort den senaste tiden annat än hjälpt barnens karriärer, men nog har gubben uppenbarligen suttit och filat på egna projekt också. Men det är nästan så att man önskar att han lät bli. Hans senaste egna återgång till filmregissörsstolen är antingen ett mästerverk, ett skämt eller en produkt som markerar någon slags längtan att bara få folk att skrapa mjäll ur skallen.

Sheriffen visar ingen stor respekt


Då man hör att Coppola återgår till gotisk skräck blir man lätt ivrig, för hans Dracula tillhör ett av de där teatraliska mästerverken som man kan se om och om igen. Jag utgick inte från att Coppola skulle överträffa sig själv, i synnerhet då han begagnar sig av fickpengar och Val Kilmer, som en gång i tiden var ruskigt lovande, sedan bara ointressant och numera mestadels usel med få ljusglimtar på sin stig. Å andra sidan skall han här föreställa lämpligt en avdankad B-författare som på sin boksigneringsturné hamnar mitt i en håla där ingen är intresserad av en skribent som sitter i järnvaruhandeln och där det enda intressanta är ett klocktorn med sju urtavlor som alla visar olika tid. Sheriffen Bobby LaGrange (Bruce Dern) har haft sitt jobb i 40 år, hamrar ihop fladdermusholkar och är spritt språngande galen med ambition att skriva en roman, så författarbesöket kommer i rättan tid. Det råkar sig nämligen så att han har i sin kylcontainer/bårhus en flickas kropp som har en påle instucken i bröstet. På andra sidan sjön finns ett gäng ungdomar som han anser vara vampyrer och slutligen finns ett hotell där Edgar Allan Poe en gång residerat och fått inspiration. För att inte tala om de 12 barnen som mördats av den lokala pastorn på 50-talet. Pust.

Flicka med påle i bröstet är ju bas för en historia


Kilmers karaktär Hall Baltimore ligger efter med betalningar och övertalar sin redaktör att slänga fram mer pengar till frugan där hemma och lovar komma med ett utkast till en kanonbok. Men inspirationen kommer inte utan flaskan och i drömdimmor börjar mysterierna bli klara..re. Eller? Sheriffen flåsar i nacken och de störande drömmarna börjar bli skrämmande. Och vad finns egentligen i klocktornet och det gamla hotellet? Det hela låter ju som en förträfflig idé av Coppola, men hans genomförande av filmen tangerar de mest bisarra drömscener man kan hitta, kul humor då Kilmer får släppa loss sin talang för improvisation och gör en förträfflig Marlon Brando samt en gay, svart basketballspelare samt några isande skräckvisioner, men för det mesta vet man knappt vad som händer och vad som är meningen med det hela. Det finns en del ganska trevliga effekter i färgpaletten, men utöver detta är filmen grumlig såväl för öga som för hjärna. Eller så är den för smart för att kunna anlägga bo i en gammal grå massa som underskrivne bär innanför pannbenet.

Brando-imitationen är hur bra som helst


Yep!


Kanske är filmen ett skämt? Kanske Coppola visar att han behärskar sin sak om han vill och i vissa scener gör han det och i andra slarvar han bort allt som kan ha substans i sig. Kilmer är en skugga av sitt forna jag och om Coppola skulle ha velat mer och bättre så kunde Twixt rentav kunnat bli hans comebackfilm. Dock inte. Bruce Dern spelar över så det inte finns någon hejd på honom alls och det som kunde vara ens snudd på trovärdigt flyger all sin kos i hans pinsamma humor och den klyschafyllda framställningen av vice sheriffen som är fet, lat och dum. Edgar Allan Poe kommer fram i drömmarna och är tom som karaktär och en märklig liten flicka med tandställning visar sig för Baltimore i form av Elle Fanning. Okej, jag kan acceptera att Coppola experimenterar, men han skulle inte behöva göra det, för han behöver inte övertyga oss om att han kan göra vad som helst. Ge oss kvalité och substans istället för en slarvig film där överdriften är honnörsord och där det enda intressanta är fotot, men även denna hackas sönder av en klippning som jag inte begriper mig på. Jag har förstått att Coppola har talat sig varm på mässor och festivaler, men om filmen är allvarligt menad att vara seriös filmkonst så kan jag inte se det. Den är inte ens underhållande så det där med underhållningsvärde är ett stort frågetecken. Ändå måste man se slut på eländet, för det finns hela tiden en förhoppning att det tar sig nog. Just när det börjar ta sig så slutar det hela pang bom!

Drömvärlden


Jag har dock inte lust eller mage att såga Twixt längs med fotsulorna, för det finns en del i filmen som attraherar mig och det är användningen av just färger och fotot generellt. Intrigen är fånig som fan, men det hela ser bra ut trots att detta är lågbudget som får lågbudget att se ut som Ben-Hur. Coppola blandar modernt med gammalt; Baltimore kör med Mac och smartphone, sheriffen har datorer från förra årtusendet och tjock-TV och staden får man inte riktigt grepp om för ingen syns någonstans och Baltimores drömvisioner är för underliga för att tas på allvar. Men det finns en viss hypnotism som inte faller långt ifrån experimenterandet i Dracula. I en scen i början av filmen säger sheriffen till Baltimore:
Hur känns det att vara en andraklass Stephen King sittandes i en järvaruhandel?
Min fråga är ungefär den samma om jag skulle ställa den till Coppola. Hur känns det att vara en regissör som en gång fick folk att stå i ovationer och vars namn framkallade respekt? Måhända är Twixt en självbiografi och är det så, så är jag stort imponerad.

En stund med E.A. Poe


Flamingo är ungdomarnas ledare


Bilden på dvd:n är acceptabel och svårbedömd för färgpaletten är besynnerlig och mestadels blåtonad eller färglös med enstaka färgpunkter, men skarp och felfri i det stora hela. Ljudet får inga skinn att krulla sig och det mesta baserar sig på fronttung dialog, så förvänta inga mirakel i hörselgångarna. Inget extramaterial. Musiken är så generisk att man inte ens lägger märke till att den finns, så den gör väl sin sak.

Bitvis framkallas enstaka rysningar


Vissa filmmakare och skådespelare mognar med tiden och de som en gång var skit kan blomma ut i goda smultron, men i Twixt talar vi om supertalang i alla led som plötsligt befinner sig i zombieliknande dvala och som klämmer ur sig enbart små stunder av bevis för att de en gång förtjänade respekt. Känner man till Coppola-familjens historia, så finns det faktiskt en viss portion biografi, men Twixt känns som en film som saknar såväl huvud som svans och utan dessa element har man inget annat än en kropp som planlöst vankar hit och dit för att ibland falla på rumpan och ge några billiga leenden. Mest sorgsna leenden, för Coppola och Kilmer kan bättre. Mycket bättre!

©Janne Ahlgren

Ju mer du handlar desto mer rabatt får du!
100 kr
200 kr
300 kr
400 kr
600 kr
Fri frakt

Nyheter

Kundtjänst

info@discshop.se

Discshop Svenska Näthandel AB
Box 131 74421 HEBY

Nyhetsbrev

Facebook

Håll dig uppdaterad, följ oss på Facebook

Instagram

Följ oss på Instagram! Discshop Instagram

Trygg e-handel

Discshop.se är certifierad trygg e-handlare Läs mer

Prisjakt.nu

9.12 av 10 Läs mer

Pricerunner.se

4.7 av 5 Läs mer

16.00

Beställningar innan 16.00, skickas samma dag!

Fri frakt

Fri frakt när du handlar för över 600 kr!

Bonusprogram

Din stjärnstatus gör skillnaden! Läs mer

Öppet köp

14 dagars returrätt på alla köp Läs mer
© 1999-2019 Discshop Svenska Näthandel AB | Org.nr. 556604-9952 | Cookies
Adlibris | Bamba - Leksaker | Discshop.fi | SF Anytime