Kampanjer

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Men i den här världen tittar han åt ett annat håll.

Den svenska spelstudion Tarsier Studios har en lång och gedigen erfarenhet av att göra pyssliga spel med väldigt små huvudpersoner efter sin långa rad av framgångsrika spel i LittleBigPlanet-serien. Nu är pågarna i farten igen, men den här gången är gulligheten från LittleBigPlanet utkastad genom dörren till förmån för något helt annat. Little Nightmares kanske kan vara en ledtråd? Den här gången promenerar vi nämligen rakt in i vad som närmast kan beskrivas som ett barns mardröm.

Att klättra uppför en byrå är inte alltid så lätt som det kan se ut.

Det här är Den version av spelet som kallas för Complete Edition, helt enkelt eftersom den innehåller grundversionen av spelet tillsammans med alla tre expansionerna - The Depths, The Hideaway och The Residence.
I grundversionen är heter huvudpersonen Six och är en mycket liten flicka i en väldigt gul regnrock, medan världen är en abnormt stor och läskig plats där mycket saknar proportioner och där det mystiska blir det läskiga. Att försöka ta sig fram genom den här skrämmande världen blir en färd bland hot och faror där monster lurar och hopplösheten härskar.
Expansionerna spinner vidare på grundspelet men med en ny protagonist, en liten pojke som bara kallas The Kid. Upplägget är i stort sett detsamma, men du kommer att få många nya möjligheter att uppleva den skrämmande fantasivärlden.

Huvudpersonen i expansionerna är The Kid, som ställs mot både läskiga och underliga figurer.

Upplägget i Little Nightmares är att spelet ska vara mer av en upplevelse än ett utpräglat spel. Visst finns det klurigheter att lösa, spakar att dra i, kluriga manövrer där man måste hoppa, springa och krypa. Minst lika viktigt är dock det som saknas. Det finns inte någon hälsomätare som visar hur du mår, ingen minikarta, allt som finns på skärmen är den värld som du ska ta dig fram genom.

En av få saker som drar ner spelupplevelsen är tyvärr en närmast obligatorisk del av spelandet. En naturlig del av spelandet är att man stundtals misslyckas med att smyga eller vad man nu ska ta sig till. Det leder givetvis till att man måste försöka en gång till, och eventuellt några extra gånger, tills man kommer förbi den passagen. Och det är här den krypande känslan av intensiv otrevlighet spricker, när man monotont måste försöka igen och igen. När man har klarat passagen byggs stämningen upp igen tills nästa gång man måste försöka igen och igen för att komma vidare. Misslyckandena är en nödvändig del av spelet, det skulle till exempel inte kännas lika otrevligt om det inte gick att misslyckas, men det är tråkigt när illusionen spricker även om det är en nödvändig risk.

Japp, det är ett par ben som hänger från taket högt där uppe.

Little Nightmares känns som att någon har gett Tim Burton i uppgift att skrämma småbarn, och att han verkligen har gillat uppgiften. Tarsier har gjort ett väldigt bra jobb med att bygga upp en väldigt stämningsfull och detaljerad värld där det är detaljerna som bygger upp helhetsupplevelsen. Skrapande och grymtande ljud från något du inte ser men som kanske är farligt, små ljuskällor som skapar spelande skuggor som försöker lura ögat. Det är helt enkelt otroligt stämningsfullt.
Little Nightmares är inte något långt spel, även om expansionerna givetvis lägger till en del speltid, men det är övervägande väldigt (o)trevliga speltimmar. Ibland behöver inte spel innehålla bombastiska effekter och storvulna upplägg, ibland räcker det med en väldigt liten flicka i en väldigt gul regnrock.